Karl den store tyckte framför allting annat om stekt kött, i synnerhet stekt av villebråd. Hans hovjägare måste dagligen förse den kejserliga taffeln därmed.
Luthers älsklingsdryck var torganeröl och rhenskt vin.
Melanchton var, åtminstone i sin ungdom, en stor vän av havresoppa. För en portion sådan soppa gav han ofta en portion kött, när han studerade i Tübingens contubernium. Dessutom fann han smak i rudor och dylika små fiskar, likaledes grönsaker och alla slags bakverk. Men kött och stora fiskar tålde han ej och var i allmänhet ingen vän av kalas. Han brukade säga om sig själv, att han utan olägenhet skulle kunna föra en Pytagoras levnadssätt.
Italienske diktaren Torquato Tasso var en särdeles älskare av syltad frukt, av marsipan och andra sötsaker. Till och med sallad åt han med socker.
Henrik IV av Frankrike var en omåttlig ostron- och melonätare; inte sällan överlastade han sin mage därmed. Hans älsklingsrätt var vin d’Arbois, som växer i Franche-Cormté, ett medelmåttigt vinland.
Karl XII i Sverige visste ingenting bättre än ett smörbröd.
Voltaire var en omåttlig kaffedrickare, liksom Napoleon I och Fredrik den store. Den senares älsklingsrätt var polenta, en rätt av rostad och därpå mald havre.
Författaren Crebillon den yngre utmärkte sig genom en stor virtuositet i ostronätande.
Lessnigs bästa mat var bönor.
Klopstock var en passionerad älskare av druvor. Till hans favoriträtter hörde vidare pastejer, i synnerhet tryffelpastejer, lax, rökt kött, färska ärter; hans livdryck var rhenskt vin och under senare delen av hans levad Bordeaux.
Kant höll av fläsk, en slags pudding av vita ärter och svinfötter, samt ost. Vid middagsbordet satt Kant vanligen från klockan 1 till 4.
Schiller föredrog i sin ungdom i synnerhet skinka. På en nota, omfattande några månaders tid, som en värdshusvärd i Stuttgart upprättade år 1782 ”över av herr dr Schiller förtärt”, finner man nästan dagligen jämte en mindre kvantitet vin, skinka upptagen.
Wieland var, liksom atenarna, en synnerlig vän av bakelser. Visste han, att hans hustru hade lagat i ordning något sådant, kunde han stiga upp mitt i natten för att smaka på läckerbitarna. Alpforeller tyckte hans så mycket om, att han ännu efter flera år kunde tala om de gästabud, där de förekommit. Även ett glas körsbärsvin föll honom, så länge han levde, väl på läppen.
Vad Alexandra Popes levnadstecknare anför nämligen att ingenting i hans smak övergick en läcker måltid, och vad som sägs om Göthe, att han mycket älskade champagne, kan väl antas vara händelsen med alla författare, ända till dess motsatsen bevisas.
Jean Paul Fredrik Richter gjorde ingen hemlighet av, att han bodde i Bayreuth endast för ölets skull, emedan han på inget annat ställe funnit det så välgörande för sin kropp och själ. ”Det när, stärker mina nerver och gör mig på samma gång glad”, sa han; ”allt annat öl gör mig dum, trög, tung, beklämd. Endast detta är bra för min hälsa, och då denna är oumbärlig för mitt arbete, stannar jag i Bayreuth, som jag väl eljest skulle lämna”.
