I staden Pau den lilla, ofta glömda,
där leva tvenne flickor Bernadotte
för stora världens blickar undangömda.
De leva lyckligt med sin ringa lott.
Visst sant, att deras fader här på jorden
ej vunnit ära eller ryktbarhet,
Nej, en arbetare han blott är vorden,
som strävsam burit dagens tunga het.
Men bröd, ja välstånd har han dock förvärvat
och sina döttrar har han fostrat väl.
Han givit dem den skatt, han själv har ärvat:
ett känsligt sinne och en verksam själ.
Kung Oscar var för några dagar sedan
en gäst i deras enkla, trevna hem.
Han räknar släkt och saknad känner redan,
då tiden manar honom lämna dem.
Han mer än höghet älskar deras lycka
en ljuvlig frid, som svävar dem omkring.
Vedhuggaren han mot sitt bröst ses trycka
och flickorna har skänker varsin ring.
Den avskedsscenen djupt rörer varje sinne:
dock mest ”juvelerna”, juveler fått.
Det blir för dem ett oförgätligt minne
för släkten än, då många sekler gått.
