Du lilla dagslända flyg, flyg lugnt,
ditt liv är glatt och ditt liv är ungt!
Flyg hän och svärma bland gräs och strå
bland vassens vippor vid bölja blå!
Och kyss var ros på den gröna strand
och njut var hälsning från solens brand
och tänk, att glädjen är evig än,
fast aldrig dagen du ser igen!
Ikväll, när solen går ned i sjön
och vågen vaggas till sömn vid ön,
då mattas vingen – och död och tyst
du faller ned vid den strand du kysst.
I blomsterkalk skall du slumra då,
när nattens stjärnor på himlen gå.
Sov sött du lilla! – din tid är kort,
ditt liv det flög som en drömbild bort.
Den drömmen log som en vårdagssky
i ljuv förhoppning, i glädje ny,
ty ej du visste att kvällens fläkt
det öga sluter, som dagen väckt.
Vårt hela liv är en hemlighet,
som ingen känner och ingen vet.
Som du, så lever ju också jag
i dunkla drömmar från dag till dag.
Och kanske också, när kvällen flyr,
när rosig morgon på fästet gryr,
att jag – som du – är ett minne blott
av fröjd som glömdes, av dröm som gått.
