Den gamla Petronella var
en gumma kry och snäll,
fast någon gång hon föreföll
en smula originell. –
Hon talade ofta med sig själv,
som varje gammal tant,
och så sitt tal hon alltid slöt:
”Nå, det var ju galant”.
En dag hon skulle hugga ved
utav en vresig rot,
men yxan vek och råkade
att träffa hennes fot.
Se – sa gumman – fyra tår
strök åt, då yxan slant,
men stortån sitter ändå kvar,
nå, det var ju galant.
En dag så gick hon ut i skog
att söka upp sin ko.
Hon henne sönderriven fann
av vargar eller lo. –
Då sa gumman: – Dig jag sökt
på varje håll och kant,
nu vet jag då att du är död,
nå, det var ju galant.
En dag hon skaffat sig en stek,
den hon på hyllan satt.
Men steken knycktes i ett nu
av torpets gamle katt. –
Då sa gumman: – Glupsk du är
det är då visst och sant,
men att du inte sprack ditt kräk,
nå, det var ju galant.
Då hon kom hem från byn en dag
hon snopen blev och flat. –
En tjuv ur stugan tagit allt,
båd’ kläder, mynt och mat. –
Då sa gumman: – Tjuven visst
ha varit rätt bastant,
han stugan dock ej orkat med,
nå, det var ju galant.
Så blev hon sjuk och socknens präst
för henne höll ett tal,
att rum för alla är berett
i himlens ljusa sal.
Då sa gumman: – Ska jag tro
att jag får bo så grant
en gång på mina gamla dar?
Nå, det var ju galant.
