Ja, man kan till och med säga att den ryska censuren är en barnlek emot den svenska, ty i Ryssland tillsätter regeringen censorerna, och några andra har inte med saken att göra, vadan det därstädes inte finns några självgjorda censorer.
Men hur är det däremot i Sverige?
Postföreståndare, skolmästare, präster och länsmän har länge utövat uppsyn över tidningarna och omsorgsfullt vakat över att frisinnade tidningar inte måtte komma i allmänhetens händer. Arbetsgivare bojkottar sina arbetare om de understår sig att vilja lära något. Man petitionerar mot sanningen, emedan den påstås vara osedlig. Så långt har man kommit för längesedan. Men det knallar och går fortfarande. Sålunda börjar telegraftjänstemännen att censura och förhindra telegramväxlingen, och landshövdingeämbetet i Västmanland har befallt kronofogdarna att censura folkmötena.
Allt detta sker utan att regeringen behövt påbjuda det. I vårt land går det som det vore smort. Vi har hunnit ett gott stycke längre i reaktion än Ryssland.
