Den största artighet råder bland de förnäma mongolerna. Den består i att till sin vän rikta de mest högtravande komplimanger, vilka vännen mottar med den ytterligaste ödmjukhet.
Upptäcktsresande Cooper hörde t.ex. en gång följande repliker, som växlades mellan medborgaren Ki-zan-hi och hans vän Schang:
”Hur mår den illustre och vittberömde Schang?”
”Mitt usla skelett är efter omständigheterna.”
”Och var har ni byggt ert lysande och praktfulla palats?”
”Min eländiga lerkoja är i Luchan.”
”Er gudomligt sköna familj har kanske tillväxt sedan vi träffades sist?”
”Jag har bara fem fula, vanskapliga rännstensungar.”
”Jag vill hoppas, att er underbart oemotståndliga, unga gemåls ovärderligt dyrbara hälsa är önskvärd.”
”Ja, den gamla kärringen mår bra.”
O.s.v., o.s.v.
