Vi har anledning att just nu ta till tals det ämne, så främmande det än kan anses vara för det stora flertalet av våra läsare.
I och för sig självt är det dock inte utan allt intresse.
Då detta skrivs har den finska kantelespelaren Achilles Ockenström ännu inte låtit höra sig härstädes. Jag vill därför, till den kraft och verkan det hava kan, lämna honom några rekommendationer, förrän jag tar itu med själva huvudämnet för min uppsats.
Ockenström är näst den gamla kantelespelerskan Greta Haapasalo Finlands enda offentliga virtuos på kantele och älskar den av hela sin själ. Då han trakterar detta i sig självt högst primitiva instrument förmår han locka fram därur än vemodsfulla, än sprittande glada toner, och man spårar i hans spel denna halvt vemodiga, halvt karga stämning som är egen för det finska folkets naturell.
Dessutom har herr O. försökt sig på kompositionens område. En uppmaning att genom ett talrikt besök uppmuntra den blinde, ekonomiskt beroende musikern torde här vara överflödig.
Och nu till hans instrument.
I sin moderna form är kantele, bibehållande sin ursprungliga triangelform, en låda med tio strängar fastsatta alldeles som på en vanlig s.k. universalcittra. Det ljud instrumentet ger ifrån sig är också snarlikt cittrans, men starkare och mera fylligt. I Kalevasagan spelar kantele en stor betydande roll och man tillskriver densamma ett välljud så stort att då ”den evärderliga sångaren” Väinömöinen spelade därpå, inte blott människorna med bävan och förtjusning lyssnade därtill utan också skogens djur och gudarna och gudinnorna. Vågens svala döttrar dök upp ur havet och Vellamo glömde att kamma sitt guldgula hår.
I sitt ursprungs tillstånd beskrivs kantele gjord av käkarna på en lax, med dennes tänder som skruvar och till strängar en jungfrus lockar.
Man har på senare tiden i Finland ansträngt sig att försöka bibehålla kantelen som ett äkta folkinstrument och för den skull genom offentliga tävlingar med pris sökt uppmuntra dem som uppträtt som virtuoser därpå, och i vissa delar av landet har försöken krönts med önskad framgång. Synnerligast i Jyväskylä-trakten och Savolax påträffas kantelespelare i mängd. Men också den finska bonden vill följa med sin tid. Han finner större tjuskraft i ett ”piglock”, som obestridligen är vida grannare för hans ögon och ljuvligare för hans öron.
Och därför kan man tryggt anse att det ”finska nationalinstrumentet” snart ska vara en saga blott, ett kuriosum på museer och ett kärt minne hos ”de gamla”.
