Under de senaste fyra åren har ett par franska örlogsfartyg varit ute på erövringar, som hela den bildade världen avundats dem, enär genom desamma nejder blivit bekanta, i vilka ingen dödlig förut inträngt och som folkens fabelläror och skaldernas fantasi sedan uråldriga tider befolkat med sagans under och vidunder. Fyra gånger styrde under lärde mäns ledning en ångare ut till sjöss för att utforska oceanens djup och de hemligheter som havet döljer nere i sina väldigaste avgrunder.
Den berömde zoologen A. Milne-Edwards är den som bragt dessa expeditioner till stånd. Men den lilla hjulångaren Le Travailleur befor han åren 1880, 1881 och 1882 Biscayaviken, en del av Medelhavet och Atlantiska oceanen från Frankrikes kuster till Kanarieöarna. Överallt utkastade han sina nät samt drog upp hittills ej anade skatter och nya djurformer som ingen kände. Resultaten av hans undersökningar var så överraskande att den franska regeringen inte drog i betänkande att förra året bevilja den utmärkte forskaren och hans vänner medel som satte dem i stånd att utrusta en ny expedition.
En förträfflig skruvångare, Le Talisman, ställdes till vetenskapsmännens förfogande och utrustades med alla de apparater som efter vunnen erfarenhet ansågs behövliga för forskningar på havsdjupet. Istället för hamptåget, som förut nyttjats vid trawlnätets uppfordring, fick starka, smidiga stålkablar, som kunde bära en tyngd av 4500 kilogram, göra tjänst. Ångmaskiner uppsattes för nedsänkandet och uppdragandet av näten, och särskilda apparater för lodning och för mätning av värmegraden på djupet konstruerades; ombord fanns därjämte en elektrodynamisk maskin, med vars tillhjälp Edison-lamporna skulle upplysa havsbottnen.
Så utrustad stack Le Talisman till sjöss 1 juni 1883. Denna gång undersöktes havet längs afrikanska kusten ner till Senegal liksom ock oceanen vid Kap Verde- och Kanarieöarna samt vid Azorerna. Tre månader varade färden och även nu blev resultaten i högsta grad märkliga.
Bland de oinvigda härskar de besynnerligaste föreställningar om havets djup. Vi måste därför söka att genom ett par jämförelser för våra läsare i någon mån klargöra hur stort detta djup i själva verket är, varigenom de till äventyrs även kan bilda sig en föreställning om de ofantliga svårigheter, med vilka forskningar på havsdjupet är förbundna.
Då man hör att forskarna undersökt ett djup av 6000 meter eller att de utkastat trawlnätet på 4000 eller 5000 meters djup, har man svårt att riktigt begripa vad detta vill säga, ty man kan näppeligen för sig förkroppsliga dessa siffror. Men vad de betyder får man åtminstone en aning om ifall man betänker att Sulitelma endast har en höjd av 1875 meter. Hur obetydlig är inte denna höjd i jämförelse med det djup av 6265 meter som Le Talismans lod nådde vid 25° n. bredd! Och Västerås domkyrka, med sin 97 meter höga tornspira, den högsta i Skandinavien! Vilken försvinnande litenhet bredvid ett sådant mått!
Må vi nu emellertid ta vår fantasi till hjälp och stiga ned i dessa djup!
Kokar och brusar där Karybdis virvel, om vilken Schiller sjunger? Långt därifrån! Evig stillhet råder i havets sköte. Den väldiga kraften hos de stormpiskade vågorna, som med otyglat raseri bryter sig skyhögt mot kusternas klippor, når inte ned till dessa djup, och redan 150 meter under havsytan har all dess verkan fullkomligt upphört. Och inte ens så långt når ljusets livväckande makt. Det ”gröna” och det ”purpurfärgade mörkret” ger inom kort vika för fullkomlig natt, och redan på 50 meters djup blir de känsligaste fotografiska plåtar oförändrade. I ”havsbottnens dalar” är temperaturen evigt densamma, ty kampen mellan de varmare och kallare strömmarna har därstädes i regeln upphört. Enligt naturens ordning sjunker de specifikt tyngsta vattenlagren, dvs. de som har en värmegrad av 4° Celsius, till bottnen, och till följd därav råder en och samma kyliga temperatur på alla betydligare havsdjup. Villkoren för levande väsens tillvaro är därstädes således i sanning sällsamma, och därtill kommer ytterligare det oerhörda tryck som vattenmassorna utövar, ty redan på 1000 meters djup vilar på en kvadratcentimeters yta en vattenpelare som väger 100 kilogram.
Till följd av dessa orsaker upphör växtvärlden på ett avstånd av 250 meter under vattenytan, och man trodde förr att därnere även var gränsen för djurvärlden. Men från djup av 4000 till 5000 meter bragtes otaliga djur i dagen av forskarnas nät, sällsamma, ofta fullkomligt okända former.
Så fann man egendomligt formade fiskar. Många av dem har ögon, och deras kropp är betäckt med självlysande, fosforescerande fläckar, som tjänstgör som lyktor, med vilkas matta sken invånarna i detta eviga mörker upplyser sin omgivning. Andra åter är blinda och för den skull utrustade med besynnerliga känselorgan, och om en art skulle man kunna säga att den ovanför nosen har ett riktigt finger. En fisk, Melanocetus Johnsoni, tagen på 4000 meters djup, är rentav underbar. Ned från dess väldiga svalg utskjuter nämligen en till provisoriskt mottagande av födan bestämd, blåsformig utvidgning, som är många gånger större än hela den övriga kroppen.
Utomordentligt rikt är i synnerhet den lägre djurvärlden representerad på djupet. Då fångsten slagit synnerligen väl ut, var de outtröttliga vetenskapsmännen ombord på Le Talisman knappt i stånd att klassificera de upptagna skatterna, och än i denna stund är de vetenskapliga arbetena långt ifrån avslutade. Endast förberedande redogörelser, vilka vi lagt till grund för dessa korta notiser, har hittills utkommit. Många av det mörka djupets invånare är smyckade med brokiga färger, och kräftdjuren, sjöstjärnorna samt andra djur skimrade för forskarnas häpna blickar i än röda, än gröna, än orangegula och än violetta skiftningar.
Slutligen vill vi med några ord omnämna de märkliga, geologiska fynd som expeditionen gjorde på havsbottnen. Till sin överraskning fick den på ett avstånd av 700 sjömil från Europas kuster upp stenar från havsbottnen, vilka var slipade och räfflade på ett sådant sätt att man omöjligen kunde anta räfflorna ha åstadkommits genom strömmarnas inverkan. Man måste anta att stenarna i den gråa forntiden dittransporterats av isberg. Dessa förde dem med sig från Europas jöklar, och då isbergen smälte i Atlantiska havet sjönk stenarna till bottnen. Efter tusentals år drog människan upp dem ur djupet, och de förtäljer nu för henne en smula om den märkvärdiga avdelning av jordens historia, som kallas Europas istid.
Sedan expeditionen avslutats, började dess medlemmar genast med bearbetningen av det vetenskapliga materialet, och sedan samlingarna blivit ordnade, fattade de det lyckliga beslutet att anordna en utställning, för att allmänheten skulle få se dem. Denna egendomliga utställning av havsdjupets alster lyckades fullständigt. Av blygsamhet valde anordnarna blott en mindre sal i Naturhistoriska museet i Paris, men allmänheten strömmade till i sådana massor, att hon nödgades stå i kö utanför dörren för att kunna vinna inträde.
Man bör emellertid inte tro att de franska vetenskapsmännens forskningar på havsdjupet ännu är avslutade. De lysande resultaten har manat till fortsättning, och förberedelser pågår till utrustandet av en ny expedition under detta år.
