Det kom en dag under världsutställningen en liten blek man, med ett underligt tungsint uttryck till Paris.
Referenterna bestormade honom, den officiella världen bjöd honom till otaliga fester, mera lysande än Shahens av Persien, men den döve mannen med det melankoliska leendet sade nej till dem alla. Det var endast en han ville tala med, denne var Eiffeltornets byggmästare; den citrongule självlärde, som hade överträffat all världens arkitekter, utan att veta synnerligt besked om deras många lärda böcker.
Mannen var Edison, som för första gången hade avlägsnat sig från Amerikas oroligt jäktande stränder.
I Frankrike sade man att både ansiktsuttrycket och hållningen hos Edison påminde om Napoleon den store och har man en gång blivit gjord uppmärksam härpå, kan man inte gärna undgå att finna att en yttre likhet finns mellan dessa två heroer inom andens värld.
På ett vanligt litet bord står något som liknar en speldosa. Samma speldosa är satt i förbindelse med ett elektriskt batteri. Vid sidan därav ses en liten låda med flera dussin små vaxcylindrar. Varje cylinder är knappast mera än av ett fingers längd. Nu reser Edison sig och anbringar en av dessa små vaxcylindrar på valsen i den till utseendet liknande speldosan – en manöver som ett tioårs barn kan utföra, utan fara att skada instrumentet. Och så börjar fonografen att prata. Fonografen talar numera med fullkomlig tydlighet och trohet.
Edison har haft sin fonograf med sig på många platser. Han har låtit den uppfånga alla möjliga ljud: prästens mässande framför altaret, orgelmusiken och menighetens sång. På ett annat ställe har den uppfångat ett orkesterstycke, ett violin- eller flöjtnummer m.m. Alltsammans återger fonografen med en förvånande tydlighet. Och det inte endast tonen, utan även tonens ”färg”; man igenkänner inte endast vad som blev sjunget, utan också vem som har sjungit, föredragets egendomlighet, klangfärgen. Det är inte för mycket sagt att fonografen fasthåller ”talets bild” mycket bättre än fotografen fasthåller ljusbilden. ”S”et, som en lång tid hade svårt för att komma riktigt fram, ger nu fonografen från sig utan spår av läspning.
Civilisationens historia räknar en ny märklig tidpunkt från och med boktryckarkonstens uppfinning. Men hur mycket märkligare är det likväl inte att kunna bevara tal (och sång) än skrift! Det är den närmaste framtiden förbehållet att bevittna de omvälvningar som Edisons nya stordåd – fonografen – ska medföra.
En dag i slutet av sistlidna månad blev Edisons nya förbättrade upplaga av fonografen för första gången förevisad i Sverige. Det var på Svalövsfesten vid invigningen av utsädesföreningens nya lokaler. Portugisiske generalkonsuln i Köpenhamn, G. M. Ruben, tjänstgjorde som impressarie. Sedan fonografen utfört flera tal- och musiknummer fick den äran att motta friherre Gyllenkrooks tal till konungen under festen.
Detta tal återgav häromdagen fonografen under en förevisning på Stockholms slott alldeles förträffligt. De av de närvarande som personligen var bekanta med friherre Gyllenkrook igenkände tydligt dennes stämma.
Sedan friherre Gyllenkrooks anförande avslutats, intalade konungen i apparaten ett svar på friherrens ord, i vilket han berörde den svenska jordens karghet, men även framhöll att den inte vore så karg att den inte förmådde frambringa vackra skördar, varav Svalövsföreningen inte hade den minsta förtjänsten. Återgivningen lyckades inte fullkomligt, beroende därpå att de framsagts för långsamt. Konungen upprepade därför desamma med det lyckliga resultatet att man inom kort fick höra fonografen tävla med konung Oscar i vältalighet.
Den märkvärdiga apparaten är i jämförelse med telefonen tämligen billig. Svalövsfonografen har betingat ett pris av 700 kronor.
I Amerika spelar redan fonografen i förening med skrivmaskinen en viktig roll i det amerikanska affärslivet.
På ett stort amerikanskt kontor t.ex. dikterar chefen sina order för en eller flera fonografer, vilka uppfångar hans order och utdelas sedan till kontorister. Dessa sitter framför varsin skrivmaskin, vilken ser ut ungefär som ett piano med tangenter, har fonografen framför sig med munstyckena hållna av öronen och får därigenom båda händerna fria till skrivmaskinens tangenter. Med foten kan de närsomhelst stoppa fonografen och vid behov låta honom upprepa sina ord, om den hörande inte kunnat följa med.
Se, det kan man kalla affärskorrespondens.
