Långt bort på enslig mo
vid träsket grumligt, stilt,
där tranan byggt sitt bo
och mossan spirar vilt,
där står en väldig ek
med gammal, knotig stam
i stormens bistra lek
så hög och allvarsam.
Och sekler ren förgått
och hopat bark på bark,
trygg står hon, som hon stått
så fast i oröjd mark.
Men vandrarn går sitt fjät,
går eken städs förbi,
och aldrig än han lät
dess skygd sin vilplats bli.
Men om han där en gång
sig satt vid myrens ek,
han skulle hört en sång
så underbar och vek
och dock så frisk och stark
ifrån dess krona gå
utöver skog och mark
med fulla toner då.
Men vandrarn går sitt fjät,
går eken städs förbi,
och aldrig än han lät
dess skygd sin vilplats bli.
