Han såg mycket bestämd ut, den unge mannen, då han gick mot chefens privatkontor. Hans ansikte hade ett sådant uttryck, som då en man har fattat ett beslut att handla eller dö. Tick, tick, tick!
– Kom in!
Den unge mannen dröjde en miljondel av en sekund och drog en djup suck. Det var dock mot kontorets regel att någon av personalen drog en suck under arbetstiden, men vår hjälte vågade det.
– Nå, sade chefen, i det han såg upp med en ilsken blick.
– Herr Olsen, begynte den unge mannen, i det han gjorde en våldsam ansträngning för att behärska sig: jag har varit i er tjänst i fyra år.
– Ja.
– Och jag vågar säga att jag denna tid uppfört mig så, att…
– Här är inte tid att komma med sådana påminnelser.
– Herr Olsen, jag blev tillrådd att gå till er för flera veckor sedan, men jag har uppskjutit det.
– Så uppskjut det igen. Vet ni inte att affären de sista 12 månaderna gått så eländigt som en olycka?
– Jo, jag vet det; men man må älska såväl i dåliga som i goda tider, herr Ol…
– Älska, älska! Vad i Herrans namn menar ni med det. Ni har 40 kronor i veckan, och om ni inte är nöjd med det så får ni gå er väg.
– Herr Olsen, ni har en dotter.
– Ja, jag har dessvärre tre.
– Jag älskar er äldsta – er Edith – och jag vet hon älskar mig.
– Och ni vill bedja om hennes hand.
– Ja.
– Ta henne. Ta Edith, Jane och Sara – alla tre, om ni vill ha dem – och se till att bli gift imorgon, om ni vill.
– Herr Olsen, hur ska jag någonsin…
– Inte något snack! Se till att komma iväg igen. Store gud, hur ni skrämde mig. Jag trodde ni kom för att bedja om fem kronors lönetillskott per vecka. Unge man, nästa gång ni önskar gifta er in i min familj, så kom in och uträtta er sak på ett affärsmässigt sätt, istället för att skrämma livet ur mig. Ja, ta Edith nu, gift er med henne, bli lycklig och se till att komma iväg till arbetet igen.
