Hela dagen har det stormat
Uppå havet, brett och vitt;
Vreda vågor hava slagit,
Och av skum har det gått vitt.
Dessa vågor nu sig lugnat,
Stormen är ej mera vred,
Och på havets blanka yta
Vänligt månen blickar ned.
Ej en vindfläkt rörs i kvällen,
Allting bär en fridfull skrud;
Över land och över vatten
Ej man höra kan ett ljud.
Skönt, o hav, det är att skåda
Dig en sådan aftonstund,
Då du tystnat, och då månen
Uppå himlen gör sin rund.
Natten tyst sin slöja breder
Över hav och över land,
Och betraktande jag sitter,
Hänryckt uppå enslig strand.
Denna tanken nu mig griper:
Efter stormen kommer ro;
Tag då livet, så att striden
Lämnar rum för fridsällt bo.
