En blind gruvarbetare torde man sällan träffa – yttrar ”N.A.” – och svårligen kan man tänka sig hur en människa, som vid redan framskriden ålder genom en olyckshändelse förlorat synens bruk, kan det oaktat fortsätta detta sitt mödosamma, svåra och i många avseenden farliga yrke.
Därför torde det kunna intressera någon av våra läsare att få höra att i en av Nora bergslags största, vidlyftigaste och djupaste gruvor, Åsboberget, går och har i många år gått en arbetare, som vid sexton års ålder genom ett bergskott förlorade synen. Han vandrar utan hjälp fram till gruvan. (Förliden vinter, då det var djup snö, kunde han dock inte ensam leta sig dit.)
Han tar sina verktyg och går ensam utför stigar, genom gångar och arbetsrum fram till den plats där han skall borra sitt hål; tar själv reda på det av gruvfogden utmärkta stället där navaren skall nedslås, samt den riktning i vilken den skall gå; borrar sitt hål och laddar det utan hjälp; om så behövs, ställer han i ordning en enklare ställning att stå på under arbetet; och, vad som torde höra till det märkvärdigaste av alltsammans, han är i stånd att förtjäna nästan lika stor dagspenning som övriga arbetare, vilka med sina ögons hjälp för sig kan lätta månget arbete, där han endast har känseln till rådgivare och vägvisare.
