I tidningen ”Finland” skriver en medarbetare: Aldrig reser jag på järnväg utan att komma ihåg följande händelse. Den är mycket hälsosam att höra för somliga egoistiska resande.
Jag kom in i en kupé. Alla platser var ”upptagna”, men jag gjorde ändock min av att stanna, enär en sprättaktig turist satt och tog upp plats för två genom att bredvid sig ha staplat upp hela sitt bagage.
– Ursäkta, platsen är kanske ännu fri?
– Tror inte, svarade turisten och låtsade se likgiltig ut. Herrn som äger de här sakerna kommer genast tillbaka.
Jag passerade och fick en ”halv sittplats” hos vänligt folk i kupén innanför. Här kom jag att sitta så att jag hade överblick över den mig förvägrade platsen och dess Cerberus.
Emellertid stiger en förtjusande sjuttonårig fröken upp bredvid Cerberus-turisten, tittar sig omkring och finner liksom jag den där bagagebelastade platsen misstänkt.
– Förlåt mig, min herre, säger hon till Cerberus, men här är kanske en liten plats till övers?
Turisten är inte längre likgiltig eller avvisande. Med en komplimang åt den sköna förflyttar han ”den frånvarande herrns” bagage till taknätet, med ett solskensleende över hela anletet:
– Ja visst, min fröken! Önskar ni kanske att sitta här vid fönstret?
Det sjöd inom mig, men i ett nu förvandlades mitt raseri mot turisten som nyss ljög för mig om ”den främmande herrn” som skulle komma åter till den ”upptagna” platsen – i vild skadeglädje.
När den fräcke Cerberus-turisten förvandlade sig till artig kavaljer och beredde plats vid fönstret, svarade den unga ”platssökande” med blicken utåt perrongen:
– Tack, tusen tack! Kom hit in, kära mormor! Här är ännu en god plats, där du skall ha det utmärkt bekvämt…
Den ljugande turisten nedtrycktes tydligen av upptäckten och medpassagerarnas småleenden. Mormodern kunde inte som jag nöjas med en halv plats: hon var en stor och duktig ”Gross-mama” som genast tog halvannan sittplats, och ändock undrade hon ”om den unge mannen inte ännu något litet kunde flytta sig närmare väggen.”
