En döendes sista ord är ofta lika mycket värda som hela hans föregående livs historia. I dem uttalar sig ofta den bortgåendes innersta tankar och till och med den, som under hela sin levnad burit mask, tappar denna då han känner pusten av dödens iskalla andedräkt: han måste vara sann och blir det, utan att veta det.
Se här några dylika, betydelsefulla utrop:
”Skådespelet är slut!” – Kejsar Augustus
”I dina händer, o Herre!” – Torquato Tasso
”Hela mitt kungarike för några minuter till!” – Drottning Elisabeth
”Nog!” – Filosofen Locke
”Mina händer är rena från blod!” – Konung Fredrik V av Böhmen
”Är döden ingenting annat?” – Georg IV av England
”Låt mig för sista gången få höra musik.” – Mozart
”Jag är förlossad!” – Cromwell
”Allt går bra!” – Washington
”Låt mig dö vid musikens ton!” – Mirabeau
”Allt bättre, allt lugnare!” – Schiller
”Mera ljus!” – Goethe
”Jag är trött, jag vill gå till vila!” – Byron
”Tryck min hand, dyre vän, nu dör jag!” – Alfieri
”Jag känner att jag återgår till mig själv!” – Walter Scott
Ett bland de vackraste uttryck i dödsminuten, som någonsin upptecknats, är änkedrottning Josefinas: ”Jag är mycket lycklig!”
Av ett helt annat slag, men karakteristiska för den som yttrade dem, var den bekante satirikern Börnes sista ord, då han på läkarens fråga, om han ännu hade någon smak kvar i munnen, frampustade: ”Nej, jag är smaklös som – som – den tyska litteraturen!”
