En olycksdiger kollision mellan bantåg inträffade i fredags morse i New York. Då sammanstötte vid 7-tiden ett passagerartåg med en hop tomma vagnar i tunneln vid 85:e gatans station i övre delen av New York City. Denna tunnel används av New York Central-, Hudson River- samt New York-, Newhaven-Hartford- och Harlem-järnvägarna, vilkas tåg kommer till och går från den stora centralstationen i Fjärde avenyn.
Då tåget till Newhaven lämnade stationen klockan 7 törnade det på en rad tomma vagnar, däribland några sovvagnar, vilket tåg var på väg till vagnsplatsen på Mons Haven vid Harlem River. Av något obekant skäl hade sistnämnda tåg stannat i tunneln, då passagerartåget kom rusande med förfärlig fart och störtade på de bakersta vagnarna samt fullkomligt förstörde dem. Några vagnar fattade eld, och medan allt befann sig i panisk skräck och förvirring körde ett lätt lokomotiv som följde Newhaventåget också in i de sista vagnarna, lyckligtvis utan att göra någon värre skada.
Så vitt känt slapp alla passagerarna på Newhaventåget undan med några mindre skråmor, ehuru de varit utsatta för allvarsamma skakningar och stötar, och återvände till stora centralstationen med ett annat tåg, vilket samtidigt inkom på sidospåret. I början trodde man att all järnvägsbetjäning i de tomma vagnarna blivit dödad eller svårt sårad.
En kort stund efter katastrofen uppgavs det såsom säkert att mellan femton och tjugo smörjare och andra järnvägskarlar var med på tåget och antagligen allesammans samlade i de två sista vagnarna, vilka genom Newhaventåget sköts in i varandra som delarna i en kikare och strax därefter fattade eld.
Om en stund hade sex lik framdragits ur spillrorna medan sju man framtogs i ett fasansfullt tilltygat skick. Ett av offren var en kvinna; hon var bränd ända till oigenkännlighet; det var antagligen en vagnsstäderska. Då underrättelse om olyckan inkommit till 85:te gatans station tillkallades genast ambulanser, medelst vilka de sårade fördes till närliggande sjukhus. Lokomotivföraren på Newhaventåget förklarar att avgångssignal verkligen givits, och tåget, som gick med en fart av tjugo engelska mil i timmen, hade redan skjutit de eftersta tomma vagnarna in i varandra som avdelningarna i ett teleskop innan han var i stånd att använda bromsen.
De mest hjärtslitande scener uppfördes i tunneln efter olyckshändelsen. Brandmanskapet och polismännen, som kommit till undsättning, måste bana sig väg till de olyckliga i spillrorna medelst yxor och andra arbetsredskap samt lyckades småningom rädda en del under vagnarna begravna. Vatten spolades i riklig ström över de brinnande vagnarna, men i en av dem dröjde det en stund innan elden hann släckas.
Här inträffade också den pinsammaste episoden i hela olyckan. En järnvägskarl John Hanke var inklämd mellan två vagnssäten så att endast hans huvud var synligt, medan lågorna frossade på underdelen av hans kropp. Hans lidanden var förfärliga, och det tycktes dröja en evighet innan den olycklige kunde befrias. Då han slutligen befriats från sitt fasansfulla läge lossnade en fot från benet och föll till marken; foten hade avbränts strax ovanför fotknölen. Om några minuter hade den olycklige utandats sin sista suck. Alla lik som drogs fram ur spillrorna var förfärligt stympade och brända.
