I La Revue berättar Henri Coupon en hel del historier om olika djur, som visat icke ringa prov på kombinationsförmåga, förställningskonst, ja, till och med humor, den eljest som speciellt mänsklig ansedda egenskapen.
En zoolog vid namn Groos rådde om en hund, en liten terrier, som tyckte mycket om att fånga flugor på fönsterrutorna. Ägaren, som märkte att hunden blev mycket förargad om man gjorde narr av honom då han misslyckades i sin fångst, roade sig en gång med att skratta högt och påfallande åt hunden då han hade otur med jakten. Hunden blev nervös och därigenom allt oskickligare i att få fatt på flugorna och till sist blev han så förargad att han hittade på en list, han rörde tunga och läppar så som om han skulle fått fatt på flugan, hoppade ned på golvet och låtsade som om han ville trycka ihjäl sitt lilla offer – och betraktade sedan sin herre med triumferande min! Olyckligtvis märkte husbonden att flugan var kvar på fönsterrutan och gjorde hunden uppmärksam såväl härpå som på att det inte fanns någon död fluga på golvet. Då hunden såg att hans komedi var uppdagad, drog den sig skamsen tillbaka och kröp under en soffa.
En annan hund hos samme ägare hade fått ett stycke bröd, som han inte ville ha. För att låtsas som om han ändå tog det, lät han det falla ned och lade sig ögonblickligen över det samt såg sig omkring med en oskyldig och belåten min, alldeles som om han verkligen ätit upp brödbiten.
Författaren själv hade också en hund, som förstod sig på förställning. Denne var förbjuden att gå inomhus, och när han överträtt förbudet så låtsade han alltid som om han vore halt för att väcka medlidande och slippa bli straffad. Om han haltade riktigt eländigt, så kunde man också vara säker på att han inte blott varit inne utan också snattat riktigt duktigt.
Oxen är just inte känd för någon överdriven klokhet, men undantag tycks finnas. En engelsman i Indien har berättat om hur han kring sitt hus i Mysore hade vackra gräsplaner som gärna uppsöktes av betande djur. Dessa blev naturligtvis bortdrivna, men en dag berättade tjänarna att en ”helig oxe”, som de slagit med käppar för att få bort honom, hade fallit omkull och låg död i gräset. Detta var ganska betänkligt, ty dessa heliga djur, som går fritt omkring och emellanåt tom. uppenbarar sig i basarbutikerna, får ingen tillfoga något ont. Engelsmannen, som fruktade obehagligheter från befolkningens sida, skulle just anmäla saken för myndigheterna, då han upphanns av en av tjänarna, som med stor fröjd omtalade att oxen hade rest sig och betade igen! Så var ock förhållandet och saken fick sedermera sin förklaring, då man såg att djuret varje gång man sökte jaga bort det lade sig ned och spelade död, varigenom det praktiskt taget blev omöjligt att fördriva det någonstans ifrån där det trivdes.
Elefanternas goda förstånd är väl bekant. Se här ännu ett exempel. Vid ett tillfälle, då det på grund av torka var ofantligt ont om vatten, hade en mängd folk och däribland två elefantförare med sina djur samlat sig kring en grop, där det ännu fanns litet vatten. Den ena av elefanterna, som var mycket stor, ryckte då på okynne ifrån den andra ett nät, som dess herre givit den och som den bar i snabeln. Det förorättade djuret, som såg sin underlägsenhet, sparade på hämnden till ett gynnsamt tillfälle. Ett sådant kom snart. Då den stora elefanten om en stund kom att stå med sidan mot brunnen, drog sig den mindre några steg tillbaka med den oskyldigaste min i världen och rusade så fram med sänkt huvud samt lyckades med en kraftig stöt få det större djuret att förlora jämvikten och ramla ned i gropen. – Det var endast med uppbjudande av största möda man kunde få upp djuret igen, i det man tillkastade det plankor som det självmant med snabeln ordnade till ett slags provisorisk bro åt sig.
Aporna är väl de mest humoristiska av alla djur. Darwin såg en gång en apa, en orangutang, en ung hona, som brukade pryda sig med sin matskål, som hon satte på huvudet såsom en hatt. När hon därvid fick åskådarna att skratta såg hon alltid mycket lycklig ut. En annan apa, en babian i Kapstaden, hade blivit retad av en officer och för att hämnas blandat till en deg av smutsig jord och vatten, varmed hon bombarderade officeren. Hon hade sedermera uppenbarligen alltid mycket roligt då hon såg denne officer och tydligen erinrade sig sitt puts med honom.
Stundom visar aporna sitt ”skämtsamma” lynne på ett ganska grymt sätt. En apa, som ibland brukade bli frånstulen sin mat av en hop kråkor, låtsade en dag vara mycket sjuk och svag, så att kråkorna ogenerat närmade sig och började plocka vad de kunde komma åt. Apan låg liksom död, men i ett nu, då en kråka kommit tillräckligt nära, sträckte det listiga djuret blixtsnabbt ut sig och fick fatt i den olyckliga kråkan, som den genast satte sig till att levande plocka, uppkrupen i en trädgren. Då den arma kråkan till sist inte hade kvar mera än ving- och stjärtfjädrarna, kastade apan sitt offer upp i luften. De övriga kråkorna kom till och dödade genast sin olyckliga kamrat samt visade sig sedan inte mer. De hade fått nog.
Kråkorna är för övrigt kloka fåglar. En hund var en gång livligt sysselsatt med att göra sig tillgodo ett dött djur, medan några kråkor uppe i träden missunnsamt såg på. De överlade ivrigt med varandra och gjorde oupphörligt försök att beröva hunden hans läckerhet. Till sist lyckades en av kråkorna rycka åt sig en liten bit och flög upp till kamraterna. Nu blev det nytt rådslag, och om en stund var man ense. Kråkorna slog sig ned runt omkring hunden och den som hade det lilla nyss tagna bytet lät det falla ned rätt framför hundens nos. Denne kunde naturligtvis inte se det utan att ta det, men i samma ögonblick som han släppte det större stycket var kråkorna framme och ryckte det med förenade krafter till sig, flög upp i träden igen och gjorde sig ett gott kalas. Hunden, som fick besanna det gamla ordspråket: ”Den som gapar efter mycket” etc., hade inget annat att göra än att ställa sig och skälla på kråkorna och se dum ut.
