Den förfärande explosionen i Mariaschaktet på silvergruvfältet Birkenfeld vid Przibram i Böhmen i sista maj kostade 400 människor livet.
Arbetet bedrivs i dessa gruvor vid fotogenlampor. Man antar att olyckan vållats därav att en lampa slagits sönder och att träbyggnaden i gruvan råkade i brand. Mariaschaktet står medels gångar i förbindelse med två andra schakt. I dessa senare inpumpas luften i de ofantliga gruvorna, genom Mariaschaktet strömmar den däremot ut. Detta gjorde att branden genast fick en förfärande fart och inom kort slog en eldpelare av 1000 meters höjd upp.
Vid de räddningsförsök som gjordes utvecklades av gruvarbetarna ett verkligt hjältemod. Utan tanke på sitt eget liv nedsteg dessa i de av giftiga gaser fyllda stollgångarna för att bringa sina kamrater hjälp och tyvärr fick flera av dem sätta livet till utan att man i allmänhet lyckades att föra de förolyckade i säkerhet. En gruvförman Peschek gick fyra gånger ned i schaktet och räddade flera människor, men när brottbaljan fjärde gången kom upp, var Peschek ett lik. Han hade kvävts av röken. De gruvarbetare som arbetade under Mariaschaktet anhöll i talröret upprepade gånger om hjälp, men sådan kunde inte lämnas dem. Några gruvarbetare och brandsoldater gjorde ett försök, men större delen av dem återkom som lik.
En gruvarbetare Soukup räddades liksom genom ett underverk ur det med giftiga gaser fyllda schaktet. När han hämtat sig en smula berättade han följande: ”Ungefär klockan halv 1, när jag med min kamrat Dupic skulle stiga ned i 25 zonen, fick jag känna en vedervärdig lukt och i samma ögonblick släcktes min lampa. Strax efteråt hörde jag Dupic utropa: ”Jag har trampat på ett djur!” och med förfäran märker jag att två gruvarbetares lik ligger vid mina fötter. I nästa ögonblick utstötte Dupic ett skri, varpå han störtade medvetslös till marken. Om några sekunder var han död. Giftgaserna hade kvävt honom. Jag såg hur det giftiga kvalmet utbredde sig. Liksom jäktad av vansinne skyndade jag uppför stollgången och stod snart högst upp. Längre kunde jag inte komma. Här måste jag tillbringa hela tiden och jag trodde nästan att jag var förlorad, när plötsligt en räddningslina sänktes ned till mig. Efter en kvart var jag uppe – jag var räddad från döden.”
Den 1 juni kl. halv 6 på aftonen – således 28 timmar efter brandens utbrott – gavs en signal från 13:de zonen nere i gruvan. Räddningsmanskapet vågade sig inte ner, men man firade ned en brottbalja och tre lampor. När brottbaljan kom upp igen fanns där fyra lampor men ingen levande varelse. Den olycklige som ringt efter hjälp hade krafter att placera sin lampa i brottbaljan, men hade inte haft kraft att svinga sig i själv.
De scener som utspelades under räddningsarbetet trotsar all beskrivning. Män, kvinnor och barn belägrade under jämmer schaktet och så ofta en brottbalja kom upp ur gruvan, störtade sig mängden som förtvivlad däröver. Kvinnorna och barnen rusade med tårsvällda ansikten mot dem som förts upp för att se efter om det var någon anförvant, och även om de väntade kom som lik störtade de sig över dem i tro att de endast fallit i en tillfällig vanmakt.
Przibram erbjöd en tröstlös anblick. I en förskräcklig enformighet passerade den ena bondvagnen efter den andra lastad med lik genom dess gator.
