Var och en vet hur pinsamt det ibland kan vara att vänta på en viktig underrättelse som man vet måste komma, men som ständigt uteblir. Det är dock lyckligtvis endast hos få det framkallar ett sådant sinnestillstånd som hos herr Desgodins, som häromdagen var instämd för polisdomstolen i Paris eftersom han överfallit sin portvakt med sparkar och knytnävsslag. Vi vill emellertid låta honom själv förtälja historien om sina lidanden.
“Ni förstår, mina herrar, att min hustru var bortrest. Hon hade sagt att hon skulle besöka sin familj femtio mil från Paris och hon hade lovat att skriva till mig så snart hon kommit dit. Dagen kom då jag kunde vänta brev från henne. Inget kom emellertid och inte heller följande dag. Ytterligare en dag gick, så tre dagar, så fyra, så sex, utan att jag fick något brev. Då tänkte jag skriva men jag sa till mig själv: ‘Nej, breven kan mötas på vägen.’ Dessutom var jag så upphetsad att jag kunde ha råkat skriva fula saker.”
Hr Desgodins berättar nu vidare hur han skyndade till dörren var gång han hörde steg på trappan, men det var aldrig till honom. Han fick feber och såg i fantasin hela rader av postbud som kom med brev från hans hustru. Slutligen ringde det och hr Desgodins hoppades att det skulle vara portvakten med det längtansfullt väntade brevet, men det var en vän som kom för att fråga hur han mådde. Hr Desgodins öppnade sitt hjärta för honom och berättade historien om sina lidanden, och vännen yttrade då att han sett ett brev med hans namn på, hos portvakten.
“Ni kan nu begripa, mina herrar”, fortsatte hr Desgodins, “hur förbittrad jag blev att höra att portvakten hade ett brev som jag så häftigt längtade efter. Utan att svara min vän ilade jag ut och rusade nerför trapporna hela tre våningar igenom. Jag svor och bannade och alla hyresgästerna tittade ut ur sina dörrar för att se vad som stod på. Ni kan tänka er vilket humör jag var på då jag kom för att kräva mitt brev. Jag sa att alla portvakter liknade varandra. ‘Åh, bevars’, sa portvakten, ‘där har ni ert brev. Jag hade just tänkt gå upp till er med det.’
Jag öppnade otåligt brevet och for i vädret som en raket. Det var en prislista från en hattmakare och på kuvertet fanns ett tre sous-frimärke. Jag fick tvinga mig att läsa hans prislista, den skurken… hans prislista! Jag rev den i bitar med mina naglar, med mina tänder… och så log portvakten på ett oförskämt sätt och sa till mig: ‘Där kan ni se att det inte var så bråttom!’ ‘Det kunde ni inte begripa’, sa jag och lät honom höra att jag gett honom tio francs i nyårsgåva. Då tog han dem ur sin byrå och kastade dem i ansiktet på mig.”
“Men ni slog honom ju”, avbryter domaren. Hr Desgodins hör inte; Han är åter i extas. “En sådan skurk som kommer pekande med sin prislista. Och som skickar den till ens bostad med ett frimärke och skriver ‘privat’ utanpå för att få en till att läsa den. En sådan åsna, en riktig åsna är han… Det är för resten fruntimmerna också, för jag har inte hört från min hustru. Hon hade rymt med en fiolspelare.” Hur länge hr Desgodins kunde hållit på att prata är inte gott att veta. I sin hetta hörde han inte att han dömdes till 50 francs i böter och till en skadeersättning på samma belopp till portvakten, och han fortsatte ännu sina klagovisor, då han fördes ut från rätten.
