Jag kan inte underlåta att för Södertälje-Södertörns Postens läsare berätta följande lilla nätta och, bäst av allt, fullkomligt sannfärdiga historia, helst som densamma tilldragit sig just i Södertälje:
En ung dam, som en afton för några dagar sedan återvände till sitt hem efter väl förrättat dagsarbete, fann att det skulle överensstämma med hennes smak att i sin lilla mun få placera något läskande och gott, om det så inte skulle vara något vidlyftigare än ett syltpäron. I och för tillfredsställandet av denna sin smak uppsökte hon familjens skafferi, trevade i mörkret reda på syltpäronsburken, fick tag i skaftet till ett stort, härligt päron, vilket hon med välbehag stoppade in i munnen. Litet besvärligt var det nog att få in hela på en gång, ty päronet var stort och hennes mun är liten och nätt. Nåja, sylten utanpå päronet var ju mycket god, men päronet självt föreföll henne mindre läskande. Det var kärvt och hade en viss egendomlig smak. I denna sak måste bringas ljus, tänkte hon, och bragte också på lämpligt sätt, dvs. med en tändsticka, ljus i saken och fann till sin förskräckelse att det hon tagit för ett syltpäron var – en den näpnaste lilla skåpråtta, vilken haft samma kärlek till syltpäronsburken som damen ifråga själv. Resultatet av ”ljusbringandet” kan man tänka sig, då man känner till fruntimmers sätt att bete sig om de bara får se en råtta.
Undertecknad hoppas att det inte må ha några svårare följder för bemälda dam, men är också övertygad om att hon kommer att få svårt att med verklig njutning smaka ett syltpäron härefter.
