När brasan sprakar i spiselvrå
och glatt en värmande trevnad sprider,
mång tusen skiftande tankar då,
som kära budskap vid hjärtat stå
från sälla hänsvunna tider.
Jag satt i kvällen vid enslig härd
och tänkte på, huru sorg och lycka
beständigt växla i denna värld,
hur livet blott är en offergärd,
som gravens genier smycka.
Då föll från ovan en skugga ned
och väckte mig ur de sorgsna drömmar,
en spindel hastigt sin ränning vred –
du lilla älskling, du lyckosmed,
sy djärvt, sy starkt dina sömmar!
Du bådar lycka, jag vet det nog,
rannsaka nu vad mitt hjärta tänker.
Se till att aldrig mitt hopp bedrog,
att glädjens ros, som i knoppen log,
sin kalk förvissnad ej sänker.
Kring hjärtat snor sig ett spindelnät,
som sega trådar kan sammanspinna,
du dyra flicka, du väver det;
gör väven hållfast, gör honom tät,
att ej mitt hopp må försvinna!
Men kom som spindeln med lycka blid,
tag med den fröjd som min själ behagar,
kom som för oron en sinnesfrid,
som ljuvlig svalka i livets id
med bättre, sällare dagar!
