Vi förflyttar oss tillbaka några tusen år i tiden; med fantasins tillhjälp bör det gå lätt. Vi vill se hur forntidens arbetare hade det ställt för sig.
Vår mening är inte att framhålla hurusom dåtidens arbetare hade det sämre än de arbetande klasserna i våra dagar. Fast mera åsyftar vi att betona, att arbetarna ännu inte hunnit synnerligen långt i sin emancipation, hur ihärdigt och segt de än arbetat på sin frigörelse. Det är förvånande att finna samma slaveri än i våra dagar som i forntiden, samma förakt hos de bättre lottade för kroppsarbetande människor och än idag samma hedniska uppfattning av människovärdet som för flera tusen år tillbaka.
Hur långt ska vi gå? Låt oss stanna ungefär 1000 eller 1200 år före Kristus. Konung Ramses III i Egypten regerade då som bäst. Han förstod att använda folk, för övrigt en konst som alla faraoner kände till. Någon ”de arbetslösas förening” behövde de inte frukta. De byggde palats, monument, sfinxer och pyramider, och vid dessa hade tusentals och åter tusentals arbetare full sysselsättning.
I Thebes gravstad pågick arbetet raskt. Flera trupper var sysselsatta med att mura, snickra, smida och dylikt. ”Basarna” höll noga tummen på ögat på dem; ty förmannens ställning berodde helt och hållet på hur mycket arbete han kunde avtvinga folket. Basen var rädd om sin plats, som någon av hans söner skulle ärva efter honom. Därför höll han noga räkning på arbetarna och antecknade på en tavla om de arbetade eller ”firade”.
Var förmännen despotiska, så hade man å andra sidan ganska trevligt i gravstaden och många av vår tids arbetare skulle gärna, om det blott vore möjligt, byta plats med den egyptiske arbetaren, antingen denne nu var fri eller livegen. Var arbetare hade sitt hus inom gravstaden och sin egen grav, sin hustru eller älskarinna och troligen rätt gott om ledighet, då de flesta av dem tillägnat sig så pass mycken bildning att de kunde läsa och skriva. Då ingen aktade dem som människor, bör man inte förvåna sig över att deras sedliga ståndpunkt ej var så hög. Man stal mycket i gravstaden; men oftast var det ”basen” som stal av sina underordnade, som måste ta igen förlusten på samma sätt. Mord förekom även ganska ofta, andra synder att förtiga.
Fyra gånger i månaden utbetalades avlöningen. Pengar användes inte därtill, utan naturaprodukter, vanligen fisk; en gång i månaden erhöll de dessutom skidfrukter, fett, öl och säd. Man var van vid att få säden i regeln litet slarvigt utbetalad. Den kom nästan alltid för sent. Arbetarna väntade tåligt, försökte genom frikostiga sportler åt tjänstemännen få vad de hade att fordra, men detta hjälpte inte alltid. Då tillgrep arbetarna utvägen att strejka. De ”lade sig”.
Om en sådan strejk berättar professor G. Retzius i sin präktiga bok ”Bilder från Nilens land”. Gravstadsarbetarna under kung Ramses III:s tid måste genom arbetsinställelse tilltvinga sig sina livsmedel.
Med hustrur och barn lämnade de dödsstaden och hotade att inte återvända dit, innan deras fordringar var uppfyllda. Det föreligger dokument som förtäljer för oss ett halvt år av dessa lidandens historia. Månaden Tybi var tilländalupen, utan att folket fått sin proviant; de syns redan varit vana vid dylik behandling, ty de väntade hela nio dagar innan de gick till ytterligheter. Då förlorade de tålamodet. Den 10:de Mechir ”överskred de gravstadens fem murar och sade: vi hungrar sedan arton dagar. De slog sig ned vid baksidan av Thutmose III:s tempel.” Förgäves sökte gravstadens skrivare och de båda förmännen att med stora eder åter locka dem in. Arbetarna var kloka och stannade utanför. Nästa dag ryckte de vidare fram ända till porten vid sydliga hörnet av Ramses II:s tempel, den tredje dagen trängde de tom. in i denna byggnad. Ställningen fick uppenbarligen en hotande karaktär, ty två gendarmeriofficerare var denna dag närvarande på platsen. Även templets präster bemödade sig att lugna arbetarna. Svaret blev: ”vi har kommit hit på grund av hunger och törst, vi har inga kläder, vi har inga salvor… vi har ingen föda, skriven till farao, vår herre, därom, och skriven till våra överordnade, på det man må ge oss något att leva av”.
Denna deras energi hjälpte slutligen. De fick sin proviant, och den 13:de Mechir drog de åter med hustrur och barn in i gravstaden, lugnet var återställt. Men länge räckte det inte, blott jämt en månad. Då överskred arbetarna på nytt gravstadens murar och drog i följd av hunger till stadens port. Där underhandlade guvernören i egen hög person med dem och sporde dem, vad han skulle göra, då ingenting fanns i magasinen, men han lät slutligen utbetala till dem hälften av rationerna. Sedan syns det ha gått bra en månad, ty handlingarna omtalar ingen revolt, men därefter började nöden på nytt. Arbetarna fick tillsammans blott två säckar vete; man kan inte undra över att de fann detta för litet och beslöt sig för att själva tåga ned till sädesmagasinen vid hamnen. Men de hann inte längre än till gravstadens första mur, då skrivaren Amennachtu försäkrade dem att han skulle genast skaffa dem deras övriga vete, om de ville förhålla sig lugna. De var lättrogna och vände om – men fick lika litet sin säd nu som förut, och först sedan de åter tågat över murarna erhöll de genom stadsfurstens bemedling den 13 sina 50 säckar vete.
Såsom man ser, hade människovärdet i det gamla Egypten ännu alls inte ingått i uppfattningen. Och rättvisan var, i trots av landets på sätt och vis ganska utvecklade rättssystem, mycket relativ. Slöseriet i de högre stånden, nöden i de lägre är av gammalt datum. Och samme konung Ramses III, som årligen lät 185 000 säckar säd komma templen tillgodo, kunde ofta inte låta sina hungrande arbetare i gravstaden erhålla de dem månatligen tillkommande 50 säckar säd.
Till inskrifternas skrytsamma och prisande fraser om konungens makt och rikedom bildar dokumentens stereotypa anföranden: ”De hungrar, de har inte fått någon proviant”, en sorglig, men betecknande kommentar.
