”En ung mans väg till en piga” är som bekant inte alltid en rosenstig. Ofta kan den vara beströdd med törnen av den mest elakartade beskaffenhet.
Det sista fick en yngling i en viss Fryksdals socken pröva på, då han härom lördagen skulle göra ett besök hos den ungmö för vilken hans hjärta lågade. Uppriggad och fin gav han sig med glatt mod iväg, men olyckligtvis hade han kommit på den dumma tanken att han skulle ta ett par litrar med sig för att inte komma tomhänt. På vägen kunde han tyvärr inte motstå frestelsen, som låg och lockade i de båda buteljerna, utan då och då tog han sig en klunk, och hur han klunkade så var han, när han efter åtskilliga äventyrligheter kom till den skönas hem, mycket vimmelkantig i huvudet.
Av gammal vana stegade han emellertid iväg till ”lellstôva” där det unga vivet brukade träffas i ljusa sommarnätter. Efter att där förgäves ha letat efter henne, träffade han på något som han tog för en säng med varma och mjuka sängkläder i, och där föll han genast i djup sömn.
Dessvärre var det dock ingen säng, utan ett tråg, i vilket man dagen förut hade hällt ut varm aska, och nu ville det sig så illa att några glöd fanns kvar och tände eld i kläderna på den älskogskranke ynglingen. Då denne vaknade, började han för brinnande livet ropa på hjälp, och till slut kom husbonden på gården och hjälpte till med att släcka eldsvådan med ett ämbar iskallt vatten.
Något förvånad blev denne förstås över att efter hållen brandsyn i eldsvådemannen igenkänna sin blivande svärson, men han bjöd honom i alla fall att gå in och hälsa på moran och dottern och få sig lite till bästa i julhelgen. Den olycklige friaren, som fått både hår och skägg och ögonbryn uppbrända, kände emellertid ingen vidare lust att efterkomma inbjudningen utan tog med första till schappen och begav sig i bedrövlig sinnesstämning tillbaka till sitt land igen.
Till råga på olyckan kände fästmön inte heller något medlidande med hans vedermödor, utan sände honom en korg, i vilken hon bl.a. lagt en del av de för honom så ödesdigra ”sängkläderna” i tråget, skriver en korrespondent till Karlst. T:en, som hoppas att historien må lända andra unga män till en nyttig varning mot de farliga litrarna.
