Man tager en ung herre och en ung dam – den förstnämnde bör helst vara grovt byggd och damen spenslig – för dem tillsammans vid middagsbordet, igjuter långsamt en butelj rödvin, och önskar man ha det riktigt fint, även en flaska champagne. Vill han inte bli varm, tager man ännu en.
När han nu blivit röd, sätter man honom i förmaket, vintertid vid kakelugnsbrasan jämte damen, tager därtill en handfull grönt te, ungefär tre koppar per person, och låter det lätt koka upp. Är det sommar, placerar man dem vid ett luftigt ställe till exempel vid fönstret, i varje fall så långt avsides som möjligt, höljer damen med blommor, sätter henne vid pianot och skakar henne duktigt, tills hon sjunger. Hör man herrn sucka därvid, så är det gott.
Man tar då åter bort henne, sätter dem i ett hörn vid schackbrädet och håller dem hela kvällen i sakta kokning. Detta sätt att gå tillväga upprepar man, om så behövs, två till tre gånger, varvid huvudsaken är, att värmen underhålls vid lämplig temperatur. Är den för stark, kokar allt över; är den för svag, stelna de eller frysa till is.
Den tid, de bör hållas vid elden, bestäms efter omständigheterna. Lägger man dit mycket mynt med porträtt av de förenade rikenas konung, går det fortare, och garnerad med sedlar presenterar sig rätten särdeles aptitlig. Ättika bör dock inte läggas däri, eftersom rätten blir lätt nog ändå tillräckligt sur.
