Mark Twain, den amerikanske humoristen, var för en tid sedan ute på en resa på landsbygden och tog en afton in i ett avlägset liggande hus, som ägdes av en gammal fru. Han visades till ett enkelt rum och sov där i godan ro till morgonen.
Han steg upp och fann då till sin ledsnad att han visserligen hade sin tandborste med sig men var han hade gjort av tandpulvret, det visste han inte. Han tröstade sig dock med att han nog skulle få fatt i tandpulver någonstans i rummet. Han letade och letade och fick slutligen tag i en ask som stod på kakelugnen. I den fanns någonting som liknade tandpulver. Han borstade sina tänder med den och tyckte att det fungerade bra.
När han gick ut ur sitt rum träffade han värdinnan och bad henne då om ursäkt för att han tagit sig friheten att använda hennes tandpulver. Hon såg mycket förvånad ut.
“Vad för tandpulver?” frågade hon. “Var fanns det?”
“På spiselkransen i en ask.”
“På kakelugnen?” upprepade hon.
“Det var ett utmärkt pulver”, förklarade Mark Twain.
“Herre Gud, vad har du gjort? Det var visst inte något tandpulver” förklarade hon.
“Vad var det då?” frågade Mark Twain helt orolig.
“Det var gamla moster.”
Det befanns att gamla mosters lik blivit bränt, och det var hennes aska han borstat tänderna med.
