Vid bullret av blott maskiner,
i osunt, kvävande damm
han utsläpat dagens tunga
och går nu mot hemmet fram.
Han utmärglad är och trasig,
en arbetets trogne son,
som endast försakelse, möda
av dagen har fått som lån.
Han mötes på gatan av många,
som rycka på axeln och le;
men få äro de, som vilja
i honom en broder se.
Dock är han det, fast hans arbet’
har blivit ett annat än ditt,
fast han om sitt bröd har bekymmer,
när du slik omsorg är kvitt.
Betänk huru mycket han släpar,
när du får i ostörd ro
vid dignande bordet njuta
din spis i ditt lugna bo!
Hur kortsynt du är: som anser,
att han står lägre än du
i människovärde! Han är ju
en människa såväl som du.
Du stolte, som djärvt dig gassar
i skimrande praktgemak,
hur kan du förskjuta den arme,
som knappt har ett eget tak?
Hur kan du fördjupa din tanke
i omsorg om rikedom blott,
ej bry dig det allra minsta
om arbetarns hårda lott?
Ryck icke på axeln, du rike,
när du en arbetare ser,
ty en gång ska kanske det visas,
att han, icke du, har mer.
