I vimlet, som sig drog framåt
vid mänskoflockars bråk och larm,
jag mötte nyss på allfarstråt
en moder med sitt barn på arm.
En moder klädd i trasor blott,
fast kall som is var kvällens vind,
en fattig mor, som ödets lott
för tidigt skänkt en bleknad kind.
Snart vid den ljusa salubod
bland lystna kunders bjärta tåg
den arma med sin älskling stod,
förblindad av den glans hon såg.
Hur fint och pyntat dock det var;
vad prakt kring dessa lågors glöd!
Den lilles blick blev varm och klar,
Och kinden flammade så röd.
Små frusna händer sträcktes fram
mot dockan uti fönstervrå –
men ingen gossens fröjd förnam;
man syntes ej hans bön förstå.
Blott modern kände den så väl –
en suck från hennes hjärta gick,
en skugga föll i hennes själ,
en tår sågs skymma hennes blick.
Och där som vimlet drog framåt
vid mänskoflockars bråk och larm
försvann igen på allfarstråt
en moder med sitt barn på arm.
Du lille pilt förutan stöd,
förutan hägn och fadersfamn,
mitt hjärta bävar för din nöd,
mitt öga gråter vid ditt namn!
Jag vet, du är mig ständigt när,
du är mig närmre än jag tror –
helt visst var stad din avbild bär,
helt visst i varje gränd du bor!
O, kunde jag invid mitt bröst
få skydda dig för köld och nöd
och skänka städs’ åt sorgen tröst,
åt kvalet ro, åt hungern bröd!
