En korrespondent till denna tidning skriver på tal härom bland annat: Vid sidan av rikedom och glans florerar mycken fattigdom och nöd.
I närheten av den bostad eder korrespondent innehar, har på en månads tid inte mindre än fyra självmord på grund av nöd ägt rum. Det första begicks av en arbetare, som stack en dynamitpatron i munnen och antände densamma. Liket var hemskt att skåda: huvudet var fullständigt avslitet och försvunnet, hals och händer uppfläkta. Han hade förgäves sökt arbete innan han tog det förtvivlade steget in i evigheten.
Den andra som tog sitt liv var en kvinna, moder till två små barn, dem hon inte kunde försörja. Folk som bröt upp dörren till den låga bostaden fann de ensamma små i ett armt tillstånd.
De andra båda som tröttnat i livets strid var en kusk, som efter att ha borgat och förtärt ett par halvor öl gick och hängde sig vid ett spjällsnöre, och den andre, en åldrig stalldräng, hängde en morgon död där han i livet haft sitt verksamhetsfält: i stallet.
Mycket måste man utstå innan man kan fatta ett så hemskt beslut som det att ta sig av daga.
Vill man ha en blick in i de eländas liv så bör man en stund ställa sig utanför något pantlånekontor. Där kommer en gammal gumma böjd av år och bekymmer, med ett knyte i sina händer. Hon stapplar in på kontoret för att trängas vid disken. Så kommer än de ena än de andra av armodets barn bärande sina små värdesaker; somliga får några ören, andra kommer med sina knyten tillbaka.
Slutligen kommer där en ung men blek kvinna. Med ena handen leder hon ett par år gammalt barn och med den andra bär hon en gammal rock, som synbarligen nyss blivit upputsad. Pantlånaren synar plagget men vill inte belåna detsamma. Kvinnan tigger om ett par kronor, men pantlånaren är obeveklig; rocken är utsliten och duger till intet. Sorgsen återtar hon sin persedel och går. I porten stannar hon och försjunker i djupa tankar; den lille håller henne i klänningen, darrar i hela kroppen och ser frågande på kvinnan, vilken inte märker honom. Båda syns lida av hunger och kämpar en hård kamp.
Jag skyndar bort, ty jag är inte nog härdad att kunna se mera. Här, ni rikedomens barn, är det er plikt att ingripa!
