Har ni någonsin lagt märke till hur många kvinnor med all iver håller på att göra sina pojkar till stackare? Naturligtvis inte med flit, men de gör det i alla fall, dessa pjollriga mammor och tanter till bortskämda små gossar.
En gosse faller omkull, stiger själv upp och börjar med allvarsam min gnida sig på knäna. Men strax kommer modern och ropar: ”Åh, min käre älskling, slog han sig mycket på knäna?”
Vad händer. Istället för att inte längre tänka på detta missödet, får han klart för sig att någonting inträffat, som han egentligen bör skrika litet för och så börjar han väsnas och tjuta.
Genast är tanten tillstädes och slår golvet och säger ”stygga golv som skall göra så illa min lilla gris”, och man klappar och smeker pysen så att till sist tror han att någonting så förfärligt som han nyss gått igenom, aldrig förr hänt någon liten gosse.
Alla sådana små missöden i en liten gosses liv förstoras och görs viktiga, han blir påmind om dem, man inpräntar tidigt och sent i honom att han måste akta sig för allting… det är så farligt… så farligt.
Skolan kan omöjligen ta ur pojken en del av detta nonsens. Men senare i livet, om han t.ex. misslyckas i sina förehavanden, kommer minnet av barnaårens pjollriga klemighet lätt fram och istället för att gå tillrätta med sig själv och se vari han felat, skyller han på Andersson och Pettersson – alldeles som hans mamma en gång skyllde på det ”stygga golvet” när han drymlade omkull.
Om mödrarna vill ha sina pojkar duktiga, måste de göra dem sådana. Och om nästa generations män skulle bli mindre modiga än männen förr i världen, så är det deras fel, som gjorde dem till veklingar istället för att härda dem för livets strider.
