Bak glesnad snår står himlen kall och gul,
från parkens lönnar falla bladen röda.
Oktober lagt i lada och i skjul
de sista kärvarna av sommarns gröda.
På blomrabatten, där i sommarns tid
resedan ångade sin doft, den rena,
en stackars ensam aster, blek och blid,
än dröjt sig kvar i frusen höstkväll sena.
Min själ jag stämt i moll för vinterns ro,
för skymningstimmar, medan brasan flammar,
då över alla minnen ärren gro
som mossan över namn i trädens stammar.
Snart falla skall en kväll den första snön,
och slagan höras dagen lång från logen,
och isen spännas vitblå över sjön
och yxhugg falla i den tysta skogen…
Du svunna sommar, rik du var och huld,
när juni strödde blåklint ibland rågen,
när varm augusti kom med kornets guld,
och julis näckros gungade på vågen.
Jag minns dig som en dröm, en glitterljus:
jasminen blommade i parkens dunkel,
och ängen, hägnad kring av skogens sus,
bar speglad solens öga: gul ranunkel.
Ja rik du var. – Och nu är armod blott
det sista skimret, som du kring dig stänker:
där nyss du reste blomstrens stolta slott
en blekgul aster tyst sitt huvud sänker.
Bak glesnad snår står himlen kall och gul,
från parkens lönnar falla bladen röda.
Oktober gömt i lada och i skjul
de torra kärvarna av sommarns gröda.
