Vem hjälper de arma,
Som hungra och frysa,
Vem vill sig förbarma –?
Ej hjälper att rysa
För eländet, nöden,
Som kämpa med döden!
Besinna var timma som skrider –
Hugsvala den arme som lider!
Du lycklige like,
Som njuter vad livet
Blott skänker den rike:
Ett överflöd, givet
Av ödet att delas
Med dem, som det felas!
Besinna var timma som skrider –
Hugsvala den arme som lider!
Och du, som med möda
Förvärvt vad du äger;
Mer rik blir din gröda,
Långt mera den väger,
Om handen du sträcker,
Den fattige räcker!
Besinna var timma som skrider –
Hugsvala den arme som lider!
Du lycklige make,
Som äger en himmel
På jorden, ej smake,
Bland fattiges vimmel,
Som lidanden trycka,
Du ensam din lycka!
Besinna var timma som skrider –
Hugsvala den arme som lider!
Du lyckliga make,
Som älskar, som känner,
Som allt kan försaka –
Ack! säkert dig bränner
Den tåren, som kväves
Den sucken, som häves!
Besinna var timma som skrider –
Hugsvala den arme som lider!
Du yngling, som närer
Så mången förhoppning –
I framtidens sfärer
Du skönjer dess knoppning:
Den lindrade nöden
Förskönar dess öden!
Besinna var timma som skrider –
Hugsvala den arme som lider!
Du kvinna som drömmer
De leende drömmar:
Ej tåren du gömmer,
Helt säkert du ömmar
För armodets söner
Och hör deras böner!
Besinna var timma som skrider –
Hugsvala den arme som lider!
I barn, som än ägen
En fader, en moder,
Ett hem – om på vägen
Er möter en broder,
En syster, som sakna
Sitt bröd när de vakna!
Besinnen var timma som skrider –
Hugsvalen den arme som lider!
I mäktige, store,
Som styren på jorden,
Er skyldighet vore
Att duka de borden,
Där fattige spisas –
Mer skullen ni prisas!
Besinnen var timma som skrider –
Hugsvalen den arme som lider!
