Min man – berättar änkefru F. för Jemtlands Allehanda – var alltid på sina resor åtföljd av en stor newfoundlandshund, vilken under nätterna delade sin herres sovrum.
F. plägade alltid efter att ha gått till sängs läsa en tidning. En morgon, när han skulle påtända det ljus som han kvällen förut begagnat, förundrade han sig mycket över att veken på ljuset var liksom nedstukad eller tillplattad. Men saken föll i glömska tills en tid efteråt, då samma förhållande med ljuset ådrog sig F:s uppmärksamhet.
Plötsligt kom han likväl att erinra sig en sak. Det hade hänt några gånger att han under sin läsning insomnat utan att först släcka ljuset.
F. började att misstänka hunden och beslöt en kväll att observera honom. Efter att en stund ha läst sin tidning låtsade han att somna ifrån ljuset. Hunden steg varsamt med framfötterna upp på sängkanten och betraktade uppmärksamt sin sovande herre. Efter att sålunda ha övertygat sig om att hans herre verkligen sov, lade han sin ena framtass över ljusets låga, som därigenom släcktes.
Då förklarades varför veken emellanåt på morgnarna inte befann sig alldeles i ordning, och hundens herre behövde aldrig vara rädd för att somna utan att släcka ljuset.
Amerikanska tidningar berättar följande historia om en hund i San Francisco:
Nora heter en stor, vacker sibirisk blodhund som ägs av värdshusvärden Bill Bendt. För ett halvt år sedan fick Nora fem valpar. Tre av dem dränktes, den fjärde bortskänktes till en av Bendts vänner i Alameda och den femte dog.
Nora sörjde förfärligt. Ett par dagar därefter försvann hon, och Bendt annonserade vitt och brett. Dagen därpå återkom Nora helt plötsligt till sin herre. Denne lyckades få reda på att det kloka djuret självt begett sig ombord på färjan, stigit av i Oakland, hoppat upp på tåget och medföljt detsamma till Alameda, uppsökt sin valp och stannat över natten hos honom.
Bendt inlåste Nora, men hon bröt sig ett par veckor senare ut ur sitt fängelse och företog en ny tripp till Alameda. Då ägaren fann att hon ordentligt kom tillbaka, beslöt han att låta henne göra sina utflykter ostört en och annan gång, och sedan dess har Nora regelbundet en gång varannan vecka företagit resan till valpen i Alameda.
En dag, då ägaren själv var med, hände det sig att de passerade förbi en sjö just som en man kastade ut en korg med tre kattungar i för att dränka dem. Nora hoppade genast i vattnet, simmade ut och tog två av ungarna i munnen samt förde dem iland, varefter hon återvände efter den tredje. Då Bendt fortsatte färden sökte hunden följa honom, hållande alla tre djuren i munnen. Det var dock för besvärligt, och då hon tappade dem kastade hon de mest förtvivlade blickar på sin husbonde, liksom ville hon be honom om hjälp. Bendt lät henne då behålla en av kattungarna, och den bar hon i munnen hela vägen ned till färjan och under färden tvärs över viken.
Kattungen har sedan dess vuxit betydligt och sköts med omsorg av sin fostermor. Katten och hunden sover och äter tillsammans. Men första rummet i hundmammas hjärta innehas dock av den i Alameda boende valpen, och denna fortfar hon att allt emellanåt besöka och leka med.
