För några år sedan blev en man, George Mc Gee i Kentucky, som misstänktes ha mördat en handelsresande, fasttagen av en ursinnig pöbelhop och utan minsta undersökning upphissad i närmaste träd. Man kom emellertid snart nog till besinning och skar ner honom igen innan livsgnistan var helt och hållet släckt. Senare upptäcktes att det inte var någon annan än ledaren för den ursinniga folkhopen som begått mordet. Vad Mc Gee erfor de få ögonblick han befann sig på övergången till en annan värld skildrar han på följande sätt:
Sedan mina bödlar kastat snaran om min hals och hängt upp min kropp på en gren i närmaste träd släppte de mig och en våldsam smärta jagade genom hela min varelse. Det var som om mina ögon blivit till eld och trängt ut ur sina hålor. Jag försökte skrika men inget ljud undslapp min strupe. Mina armar var inte bundna och naturligt nog försökte jag dra repet över huvudet och således underlätta andedräkten, vilken liksom arbetade på att tränga ut genom alla porer, både i bröst och rygg. Men musklerna i mina armar vägrade att lyda min vilja. En ohygglig känsla genomilade alla mina lemmar. Det var som om man stuckit mig med glödande nålar. Så anfölls mina knän av krampaktiga ryckningar.
Dessa förnimmelser varade några få ögonblick, avlöstes därpå av en ytterst behaglig svalka som började nere i benen och gradvis spred sig uppåt hela kroppen.
Varje önskan om att räddas till livet förstummades. Jag föredrog att dö. Nästan allt vad jag företagit under mitt liv for med ljusets hastighet genom min själ. Ett avlägset brus som från ett vattenfall hördes tydligare och tydligare tills larmet nästan blev bedövande och förvandlades då till den skönaste musik jag någonsin lyssnat till.
Det blev ljust omkring mig. Det lyste med stark solglans, men jag var inte i stånd att urskilja något bestämt föremål. Slutligen inträdde medvetslöshet. Dock, det är inte det rätta uttrycket. Jag förmår inte med ord beskriva det tillstånd, vari jag befann mig. Jag var på samma gång mig själv och inte mig själv. Det var som om jag svävat fram liksom en fågel, som inte verkade röra vingarna. En annan sak som gjort ett outplånligt intryck på mig var den pinsamma tystnad – ja, mer än tystnad – stillhet, som på alla sidor omgav mig. Jag fortsatte att sväva framåt utan att åtrå något, utan att tänka på något, utan att hoppas något, och det föreföll mig som om den hastighet med vilken jag rörde mig framåt och uppåt beständigt tilltog.
Så småningom började denna känsla försvinna. Jag återfick medvetandet och kände kroppslig smärta. Det var som om man skruvat järnband om mitt huvud och mitt bröst. Jag minns att jag kippade efter andan. Jag hörde röster men kunde till en början inte urskilja eller förstå ett ord. Så småningom begrep jag ett och annat ord och till slut uppfattade jag fullt redigt hur mina bödlar kivades om vad de skulle göra med mig, om de skulle hänga upp mig igen eller föra mig till fängelset i Smithland.
