Ska skomakare gå samma väg som nålmakarna, d.v.s. försvinna? Denna fråga blir man frestad göra, om man för en stund tittar in i aktiebolaget Stockholms skofabrik, där ett mycket bättre skoarbete presteras än det, som kan göras för hand.
Arbetspersonalen uppgår till ett antal av omkring 450 personer och råmaterialet till fabriken hämtas utom från Sverige från England, Frankrike och Amerika.
Det är ett nöje att se maskinerna arbeta. Allt görs med maskin, endast överlädrets tillskärning sker för hand. En maskin klipper i ett enda nafs ut sulan, en annan pluggar, en tredje sömmar med becktråd, en fjärde skär av och jämnar ut kantigheter och en femte putsar skon, vilken under arbetet gått ur rum i rum, från maskin till maskin. Den är nu färdig och läggs i en ask med firmans stämpel. Inte mindre än 200 olika slags skoplagg tillverkas, varje slag i sju olika längder och tre bredder.
Vad säger nu skomakarna om allt detta? De säger:
”Maskinarbetet är betydligt sämre än vårt, och vi frukta ej konkurrensen.”
Så säger de väl, men de tänker motsatsen. Det verkliga är, att, om allmänheten visste hur bra skodon fabriken tillverkar, skulle de blott köpa fabriksarbete. Frågan om försvinnandet kan vi besvara med annan fråga, som ställs om hundra år:
”Mamma, det står i historien ’skomakare’, vad var det för en?”
”Det var en person, som med en läst, några sylar och prylar gjorde fotbeklädnader och som ljög alldeles hiskeligt.”
