Det är känt, att det i Sverige är tillåtet att tillverka, sälja, köpa och förtära rusgivande drycker. Även borde vara känt, att det i 18 kap. 15 § strafflagen är stadgat, att om någon överlastar sig av starka drycker så, att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen kan märkas, att han är drucken och i sådant tillstånd träffas på väg, gata eller annat allmänt ställe, han ska straffas för fylleri med böter, högst 20 kronor.
I detta stadgande syns staten vara obarmhärtig mot den stackars drinkaren. Staten tillåter rusdrycker införas, tillverkas och försäljas. Och för införsel, tillverkning och försäljning har staten inkomst. Inte är det då rimligt, att staten ska ha ända till 20 kronors inkomst för det någon av den lagligen köpta varan förtär så mycket, att det av hans åtbörder eller sinnesförfattning synbarligen kan märkas, att han förtärt av den. Detta syns vara lika rimligt som om staten, vilken tar inkomst för införsel av säd, mjölk, fläsk och andra livsnödvändigheter, stadgade straff åt den som åt så mycket, att han därav blev illamående. Staten bör vara belåten med den inkomst den har för införsel, tillverkning och försäljning av en vara och inte bereda sig inkomst på om någon dricker sig illamående. Den stackarn som blir illamående, har straff nog i förlusten av de för rusdryckerna utgivna pengarna och i själva illamåendet.
Och säger man, att för mycket njutande av näringsmedel inte är straffbart emedan ingen därav blir svag eller oredig till sinnet, men att rusdryckerna har en sådan förslappande inverkan på den som förtär dem, så säger man en sanning. Men därav bör inte följa att staten straffar den som blir svag och oredig. Staten, som utgörs av många, bör ha bättre förstånd än en aller några enskilda och därför inte tillåta allmän försäljning av varor, om vilka man vet, att de tar kraft och sinnets normala bruk av den som förtär dem. Och skulle staten straffa dem, som genom att förtära rusdrycker inbringar flera miljoner kronor i statskassan, så borde alla straffas lika. Nu är det de fattiga som blir straffade och detta därför att de är fattiga. De kan inte åka hem från krogen och kommer därför ut för polisen. Den rike som blir så överlastad, att han inte förmår att bära sig själv, blir ledd eller buren i åkdonet, skjutsad hem, inburen och avklädd och lagd i säng. Och han slipper både stämning och böter. Vore dryckenskap ett brott, skulle envar drucken straffas, antingen han träffades på enskilt eller allmänt ställe, sittande, stående, gående, åkande, liggande eller krypande eller i vilken annan ställning som helst. Den nuvarande lagen är inte riktad mot dryckenskapen utan mot att visa sig drucken på allmänt ställe, och är alltså olämplig.
Även är den olämplig, emedan den yttrar sig mot dem, som har oredig sinnesförfattning. Inte är det rätt att låta en person köpa och förtära gift och sedan straffa honom därför att han är oredig. En som har yrsel brukar man inte straffa utan vårda såsom sjuk. Och alkoholyrsel är inte av lindrigaste slaget. Jag ska berätta en händelse härom.
En man hade rest till en stad för att besöka släktingar och köpa sig en hatt. I staden var hattbutiken och krigen mitt emot varandra på vardera sidan om gatan. Mannen tog fel om ställe och gick in på krogen och köpta sig omsider en mycket tung blyhatt. Efter sängdags kom han till gården, där han skulle vila, och bultade på dörren, men ingen öppnade. Han bultade värre och ropade: det är släktningen som vill gå in, öppna. Men han ropade förgäves, ty han hade kommit till svinhuset. Och svinen ville inte erkänna släktskapet, ty de var allesammans nyktra. Denne man hade straff nog i sin tunga, dyra hatt och i att bli misskänd av själva grymtarsläktet.
Den som ska ha straff för visad åtbörd eller oredig sinnesförfattning, genom bruk av rusdrycker, är inte köparen utan säljaren. Varan är onaturlig och släcker inte törsten. Ju mer man dricker, dess törstigare blir man och därför blir man svag och oredig. Säljaren bör veta vad han gör och därför inte utskänka så mycket åt någon, att han blir drucken, vid bot av 100 kronor. Vore detta bestämt i lag, blev det snart omöjligt att bli drucken på rusdrycksförsäljningsställena, ty antingen skulle lagen lydas eller krögaren snart bli utfattig. Ja, en var, som bjuder på annan så att han blir drucken, borde böta 100 kr. Då blev det vådligt att förtära drycker, som väcker i stället för att släcka törsten, och folket skulle snart gilla allmänt rusdrycksförbud.
