I månget hem anses det såsom ett slöseri att varje dag avklippa den brända delen av lampveken, varför man åtnöjer sig att med en pappersbit, en tändsticka eller dylikt kratsa bort de koksartade förbränningsresterna från veken, och man låter dessutom ofta dessa rester falla i brännareröret samt inbillar sig på detta sättet ha sörjt tillräckligt för erhållande av en klar låga.
Skulle man finna sig lurad uti denna förutsättning, får petroleumoljan eller lampkonstruktionen bära skulden för oset, den rökiga och flämtande lågan eller det svaga ljusskenet. Och likväl beror alltsamman endast på sättet att missköta veken. Veken skall ju mata lågan med brännbar olja, och han måste därför vara porös, så att hans capillarité inte på något ställe får vara mindre verksam än på ett annat, men så långt som lampveken är förkolad eller tillstoppad av slagg är också porositeten så betydligt förminskad att oljan endast långsamt kan suga sig upp. Därför måste veken alltid dagligen avklippas så mycket som vid bränningen förkolats, och detta måste göras fullkomligt jämnt efter brännareröret, så att ingen del kan räcka högre upp och göra att lampan ryker. Att putsa veken med en sticka eller dylikt är högst riskabelt, ty de i brännareröret nedfallna resterna av veken kan lätt, genom upphettningen då lampan brinner, antändas och förorsaka explosion.
En ordentlig klippning av lampveken varje gång förrän lampan tänds rekommenderas därför åt alla; ty, utom det att renligheten befordras, undviks explosioner samt utveckling av de för hälsan skadliga gaser som uppkommer då flytande kolväten förbrinner ofullständigt.
