Som seglarn ledes,
när vågen yr
i storm och mörker,
av vänlig fyr,
så skimrar även
på livets färd
ett vänligt ljussken
från hemmets härd. –
När ensam sorgsen
och trött du gått,
har nog ej sällan
för minnet stått
ditt barndomshem,
där din mor dig smekt,
där du har jublat,
där du har lekt.
Där lugnt du sitter
och lyssnar på,
hur stormens vingar
mot rutan slå.
Där kan bland allt,
som du kärast har,
du njuta frukten
av mödans dar,
och sist, när gammal
och böjd du går
med fårad panna
och grånat hår,
du nöjd där bidar
att vila ut
i sista hemmet
i ro till slut –
Och har kanhända
uppå din lott
ett hem – ett eget –
du själv ock fått,
nog, när ditt arbet
är äntligt slut,
du gläds att vila
därinom ut,
dess ljussken vinkar
dig glatt var kväll
till barn och maka
kring härdens häll.
Det hem, som vinkar
i mörknad kväll
med stjärneglans
ifrån högblå päll –
det varma, ljusa
och lugna hem,
som hop omsider
ock samlar dem,
som aldrig ägt
uppå jorden här
ett hem och känt,
vad det innebär.
