Du såg en elmseld, som i natten brinner
med fagert sken på lugna insjöns strand.
Du såg hur plötsligt slocknad den försvinner,
att mörkret åter härskar över land.
Du såg en blomma i dess fulla fägring
i lunden stå i doftrik blomsterring.
En höstvind kom. – Var blomman blott en hägring,
av henne skönhet ses ju ingenting!
Du såg ett skum på vårens bäck, som rusar
med ilfart fram utöver stock och sten.
Du såg och såg hur vattnet våldsamt brusar,
och då du ser har skummet löst sig re’n.
Vad livet är ej någon mäktar säga,
de sedda bilder dock belysa det.
Det är och är, dess huvudord är äga,
men vad det äger är fåfänglighet.
Jag såg en man, den lyckan tycktes hylla:
Han ägde maka, barn, ett vänsällt hem.
Så fort. – Jag ser en sorgklädd skara fylla
hans hus och makan klagande med dem.
Ja – klaga, gråta – det kan lindra smärta,
men vad som var för evigt svunnet är!
En sanning blott dig tröstar kvalda hjärta:
att dödens skörd dock livet i sig bär!
