I slutet av 1600-talet kom kaffet till Danmark och Norge samt i början av 1700-talet till Sverige. I Danmark utfärdades år 1700 en konsumtionsförordning vari stadgades en skatt av 27 öre per skålpund för alla som drack kaffe, med undantag för vissa priviligierade, som skonades. Genom förordningar på 1770-talet sattes priset på kaffe i Danmark och Norge till vid pass 1 krona per skålpund. Först omkring år 1800 upphävdes de inskränkande buden och stadgarna.
I Sverige främjades kaffebruket genom Karl XII:s från Turkiet hemkommande krigare. I Stockholm räknade man 1728 femton förnämligare kaffehus. I förordningar från denna tid sammanställs kaffehusen med krogar och spelhus.
I en förordning av den 17 april 1733 ”mot svalg och dryckenskap” heter det: ”På sön- och högtidsdagar ska alla krogar, källare och kaffehus vara tillslutna till kl. 7 om aftonen ifrån samma tid av den föregående dagen” osv.
År 1735 sattes en tull på varan av 10 öre kopparmynt per skålpund. 1746 utfärdade Collegium medicum en kungörelse ”om det missbruk och det överflöd som te- och kaffedrickandet är underkastat.” Året därpå lades en ”konsumtionsaccis” på te, kaffe, tobak och – puder, utgående av olika klasser med 2–12 daler silvermynt om året. Kaffehusen fick skatta 50–300 daler s:m.
1756 fick man slutligen ett kaffeförbud, som bondeståndet genomdrev för att hämnas på de högre stånden, vilka nekat bönderna fri brännvinshantering; detta förbud, som lade 100 daler s:mts böter på envar som sålde eller köpte kaffe, kunde dock inte hindra att kaffebruket fortgick, men gällde dock till 1761, då kaffet mot höga avgifter åter fick införas. Men 1766 utkom ett nytt förbud, som medförde stor sorg och klagan, i synnerhet i Stockholm, där en mängd sorglustiga mål om otillåten kaffedrickning på den tiden förekom.
Men förbudet kunde inte hållas vid makt, och 1769 frigavs återigen kaffet och skonades för förföljelser, till dess Gustav IV Adolfs sorgdagar kom. Då utkom åter den 1 januari 1794 en förordning ”till hämmande av yppighet och överflöd”, vars §10 lydde så: ”Ibland de utländska överflödsämnen, som huvudsakligen bidragit till den allmänna välfärdens undergrävande, har oss inte kunnat undfalla det i senare tider allt mera så överdrivet utvidgade bruk av kaffe, att behovet därav årligen medtagit mera än 13 tunnor guld av rikets redbarheter. Vi föranlåts alltså att, vid vår onåd, nu genast förbjuda all vidare införsel av denna vara, såsom ock från den 1 nästkommande augusti allt bruk därav. Om någon blir bunden till överträdelse häremot, vare den, som den förbjudna kaffedrycken låtit tillreda, förfallen till 10 riksd. böter, och var och en som därav njutit till 2 riksd. böter.” Jämte kaffe förbjöds även porter, champagne och arrak.
Denna stränga förordning tycktes man ta mera på skämt än allvar, att döma av en mängd sorglustiga fester som i Stockholm anställdes till kaffekannans begravning. Gästerna inbjöds med begravningskort, kom i sorgdräkt och intågade under sorgmarscher i likklädda rum, där kaffet för sista gången serverades. Emellertid fortfor kaffebruket till och med inom det kungliga slottet, där drottningen, änkedrottningen och hovfruntimren inte ville lägga bort älsklingsdrycken. De främmande diplomaterna brukade ock fortfarande öppet kaffet, ehuru konungen hotade att avbryta förbindelsen med deras respektive hov.
På grund av det allmänna missnöjet måste kaffeförbudet upphävas 1796, men 1799 utkom ett nytt förbud, som stod vid sig i 3 år. Under 15 år förblev kaffet fritt från förföljelse, till dess Karl XIII 1817 utfärdade det sista kaffeförbudet hos oss, som 1822 upphävdes av Karl XIV. Sedermera har inte andra förordningar än tullstadganden och ordningsstadgar för försäljningen hos oss utkommit rörande kaffehandeln.
