De oskuldsprov som förbrytare på ön Madagaskar och på Afrikas östra kust måste underkasta sig, är av mångfaldigt slag, men det fruktansvärdaste är väl det varvid man överlämnar bestämmandet av en anklagads skuld eller oskuld åt kajmanen (en krokodilart).
Det beror på om dessa djur har lust eller inte att uppsluka den, som man utsätter åt dem.
En fransk resande, Lequevel de Lacombe, har skildrat följande, som väl överträffar allt, som man hört om eld och vattenprov i Europa.
”Man väntade”, berättar Lequevel, ”med otålighet på fullmånens uppgång och så snart denna inträtt, kallade domaren fram de tvistande parterna och lät underrätta hövdingen, att han med sin familj skulle infinna sig till domstolsbehandling (”kabar”).
Några timmar senare, ungefär klockan 10, församlade sig allesammans i en sumpig trakt, i vars närhet en mycket bred flod strömmade, i vilken talrika kajmaner plägade uppehålla sig.
Offret, som man denna natt bestämt åt dem, var en ung sextonårig flicka med ett milt anlete och blygsamt uppträdande; hon hade av en svartsjuk släkting blivit anklagad för att ha underhållit ett kärleksförhållande med en slav, en avskyvärd förbrytelse på Madagaskar och i synnerhet inom kusten Zanak-Andia, inom vilken den unga flickan var född.
Hennes för några år sedan avlidne far hade varit en mäktig hövding uppe bland bergen, men hade inte efterlämnat några manliga ättlingar.
Hövdingen befallde Rakar – så hette den unga flickan – att sätta sig mitt i kretsen, där hon tåligt åhörde domarens ord, som först talade om landets gamla sedvänjor, som så ofta under senare tiden brutits, och därpå började rättegångsförhandlingen med ett anförande av beskyllningen.
Han besvor Rakar, att tillstå sin förbrytelse; men hon svarade med stadig röst, att kajmanerna skulle döma över henne och att man snart skulle erfara sanningen.
Nu överlämnade domaren henne åt en karl, som ledde henne till floden.
Den unga flickans sorgliga öde hade rört mig, och gärna skulle jag gett alla de varor, jag hade med mig, om jag hade kunnat rädda henne; jag föreslog det även för hövdingen, men han endast log och bevärdigade mig inte med något svar.
Då Rakar hade åhört sin ledsagares besvärjelse, som befallde kajmanerna att gripa och sluka henne, om hon vore brottslig, vände hon sig till sina väninnor, som åtföljt henne ända till kanten av vattnet, tackade dem för detta bevis på deras tillgivenhet och bad dem om ett band för att binda om sitt hår, vars flätor skulle ha hindrat henne under simningen; därpå tog hon av sig sin nimbu och saidik (över- och underkläder) och störtade sig naken i floden.
Jag darrade, då jag såg henne omgiven av kajmaner, vilkas huvuden stack upp över vattnet, och som tycktes förfölja henne.
Allas ögon var fästa vid henne, ty hennes ungdom intog flertalet av de närvarande för henne, och hennes mod tillerkändes allt lov.
Månen belyste den fruktansvärda scenen och tillät mig följa flickans alla rörelser; hon simmade med förvånansvärd snabbhet och kom snart till en med buskar betäckt ö, som plägade tjäna kajmanerna till uppehållsort, detta var det för provet bestämda stället.
Rakar fruktade synbarligen ej provet, ty hon dök tre gånger ned framför den fruktansvärda ön.
Så ofta hon försvann, trodde jag henne förlorad, men hon hade lyckan att undgå kajmanernas fruktansvärda tänder och få minuter därefter befann hon sig åter mitt ibland oss och mottog av mängden lyckönskningar och glädjerop.
Rakars anklagare dömdes att betala en så ansenlig skadeersättning, att samtliga hans hjordar inte räckte till.
Att den modiga flickan efter denna stund inte behövde sakna tillbedjare, är jag övertygad om.”
