En kines vid namn Schen-Sui_Schen har utgivit ett utdrag ur en mängd kinesiska skildringar från Europa under titeln: ”Samling av meddelanden från Västerlandet”. Boken handlar om de internationella förhållandena, presentationerna inför suveränerna, finanserna, skolväsendet, de militära organisationerna o.s.v.
Skildringen av den europeiska klädedräkten intar en framstående plats. Kineserna förvånar sig bland annat mycket över att se våra damer använda vita dräkter vid högtidliga tillfällen. Vit dräkt bärs nämligen i Kina blott såsom tecken till sorg. Likaledes är de förvånade över de långa kjolarna, då de kinesiska damerna i stället på inga villkor vill skyla sina ”små fötter”. Korsetten är dem en fullkomlig gåta. ”I Västerlandet har man en persedel, som mycket liknar människans byst. Jag sökte upplysning om vad den användes till, och man sa mig att så väl gifta kvinnor som unga flickor bär den blott för att barmen ska synas större och midjan smalare. Man tror, att det är fint.”
Mycket förvånade är kineserna även däröver, att kvinnorna hos oss ställs lika högt som männen och att man betraktar sin morfar och mormor likasom sin farfar och farmor såsom släktingar, samt att en tant på mödernet är lika hyllad som en tant på fädernet. I Kina räknar man nämligen släkten blott på farssidan.
Förhållandet mellan könen i sällskapslivet förefaller dem högst märkvärdigt. ”I allmänhet är Västerlandets kvinnor mer expansiva, under det att männen är mer blygsamma. Det finns till och med kvinnor, som själva friat till män. Den unga flickan talar med män, och det händer att hon vänder sig till flera män på en gång. När en ung man faller i en flickas smak, är det första hon gör att ta reda på, om han är gift eller inte. Är han det inte, bjuds han av flickans föräldrar hem; man kurtiserar honom, och det inträffar att de unga två kan samtala mellan fyra ögon och spatsera ensamma på gatorna.
Västerlandets barn dansar också. Mannen griper kvinnan om livet, hon lägger sina händer på hans arm, och så börjar de snurra runt i rummet.”
I Kina måste den unga flickan leva ett mycket isolerat liv och allra minst får hon ”snurra runt” med en ung man. Kineserna finner det egendomligt, att man i Europa inte röker i damernas närvaro, utan att man först fått löfte därtill, samt att män, som inte röker, åtnjuter ett visst anseende framför andra. I Kina röker både män och kvinnor.
Att värden mottar sina gäster och trycker deras hand, under det att dessa tackar för inbjudningen, detta förefaller kineserna lika besynnerligt som de flesta andra europeiska sällskapsseder. Ty den kinesiske värden lär allra högst kasta en blick på bordet för att se om allt är i ordning, varefter han ”rymmer in i sin kammare”.
Mycket stötande finner kineserna våra begravningsceremonier. För kineserna utgör det ett helt livs uppgift att finna det rätta träet till likkistan samt att finna rätt plats för graven. Sorgeceremonierna är även mycket stränga och invecklade.
Med särdeles entusiasm omtalar kineserna de stora teatrarna, där 50-60 damer dansar halvnakna, och likaledes de stor försäljningsmagasinen med de vackra försäljerskorna, de offentliga badanstalterna etc. Men med fasa omtalar de den likgiltighet vi visar trycksaker, t.ex. genom att bortkasta en läst tidning på gatan eller annanstädes, under det att däremot kinesen mödosamt uppsamlar från gatan varje pappersbit, på vilken något tryckt finns. Dylikt bränner man i särskilda ugnar och askan strös på floderna eller på havet.
Våra självmord betraktas av kinesen med mycket köld. De förefaller för dramatiska, för effektsökande. Att kasta sig ut från femte våningen eller framför ett lokomotiv! Fy! Det enda rimliga och riktiga tycks vara att sprätta upp magen på sig.
Vad nationerna beträffar, finner kineserna att fransmännen intresserar sig för det eleganta och ruinerar sig på att köpa dumma och nyttiga saker; engelsmännen är mycket slösaktiga, ty de har hustrur som endast till toaletten använder intill 1 500 kr i månaden; tyskarna är svaga för ceremonier, titlar och ordnar, till och med deras hustrur använder mannens titel.
