Två pojkar, Gustaf Elof Bergstedt och Frans Johan Lundblad, fick häromdagen sikte på varandra, under en utmarsch till Slottsskogen, och utan vidare ordväxling beslöt de båda ungdomarna att med ens avgöra en tvist, som uppstått dem emellan för cirka ett år sedan.
Nu gör emellertid olyckan att Bergstedt, som efter ett välförtjänt gott kok stryk, med många vidhängande svårigheter, omöjliga att beskriva, varit inne i ett av våra billighetsmagasin för försäljning av vapen och där köpt en s.k. revolver för fem kronor. Med detta superba vapen beslöt han att skicka sin kamrat – och enligt hans mening oförsonligaste fiende – till en bättre värld, där sämjan bröder emellan ständigt råder, och där den sanna kärlekens i allt genomträngande gnista gör sig gällande. Dit ville nu monsieur Bergstedt skicka sin antagonist.
Gossarna hade just stigit upp från den gräsplan varpå de ilsket och bångstyrigt brottats, då en smäll hördes – snarlik skrällen från en bastrumma, vars skinn blivit något för mycket bearbetat av de obarmhärtiga pinnarna från en trumkonstnärs hårdhänta fingrar. Nog om detta, Bergstedt hade tagit tillfället i akt och avlossat ett skott på Lundblad med den (lyckliga) följden att kulan snuddade förbi hans vänstra kindben och klippte av örsnibben.
Förskräckelsen lugnade de stridslystna; försoning inträdde och som de bästa vänner i världen lunkade de nyss så hetsiga kämparna till sina respektive hem.
