Gamle kung Ludvig av Bayern var som man vet ivrig vän och beskyddare av den sceniska konstens utövare och infann sig ofta oförmodat i deras samkväm. En gång inträdde han osedd av en av aktriserna, smög sig fram och satte händerna för hennes ögon.
”Åh, herr Lang”, utbrast hon i tanke att det var gamle Lang, ”ni gör då aldrig annat än retar mig, när ni inte härmar kungen.”
”Jaså!” utropade Ludvig, till skådespelerskans förfäran, ”herr Lang roar sig med att härma kungen? Nå, låt oss då se, hur det lyckas för honom. Se så, herr Lang, visa nu prov på er förmåga.”
Den stackars skådespelaren försökte övertyga kungen om att alltsammans var ett misstag, men det vredgade majestätet ville inte höra på det örat, utan fordrade ovillkorlig lydnad.
Lang, som såg att ingen undflykt gavs, antog plötsligt konungens min och hållning och sade med hög röst: ”Apropos, sekreter Schmidt, jag skulle vilja skicka ned några dussin buteljer av mitt bästa vin till sceniska konstnärsklubben; se till att det blir gjort imorgon. Och efter ni har pennan i handen, så skriv en växel på ett par hundra gulden och skicka den till Lang, den roliga, hederliga själen.”
Längre kom han inte, ty kungen avbröt honom med orden: ”Tack, tack, herr Lang, nu har jag fått se tillräckligt av er talang, och vad ni sade, var väl sagt och lämpligt för tillfället.”
Följande dag kom både vinet och pengarna till bestämd ort, men aldrig mer bad Ludvig herr Lang visa hur han kunde härma kungen.
