En korrespondent från Paris skriver: Vart man i dessa dagar vänder sig i Paris möter man ett liktåg, än ett ”rikt lik”, tronande under en guldfransad baldakin, översållat med blommor och draget av 8 hästar i schabrak, än ett ”fattiglik” på en tarvlig likvagn. Det finns nämligen i Paris 9 olika slags likvagnar av vilka den dyraste – inberäknat hela apparaten av ordningsmarskalkar, ”pompes funèbres”, och följande ekipager – kostar 7184 francs, medan den billigaste kostar endast 20. Till och med i döden är det skillnad mellan rik och fattig i den franska republiken.
Av de 24 kyrkogårdarna i Paris ligger endast 3 innanför stadens murar, nämligen Montmartre, Montparnasse och Père Lachaise. De flesta av de liktåg, för vilka vi på gatorna blottar huvudet, rör sig därföre till någon av kyrkogårdarna utanför vallarna, de allra flesta till de fattigas stora kyrkogård, Pantin.
Kommer man en av dessa eftermiddagar i närheten av arbetarboulevarden La Villette, behöver man inte förgäves söka densamma. Här samlar sig de fattigas liktåg och rör sig sista stycket av vägen mot norr som på en gemensam bred kanal.
Vi följer strömmen för att en gång se livet på en kyrkogård, vilken under influensaepidemin dagligen mottar ända till 300 lik.
En stor mängd kyrkogårdsbetjäning upprätthåller ordningen och vakar i synnerhet över att ingen röker tobak. Dödstågen skrider fram under högtidlig tystnad.
Nu först ser man hur stor denna kyrkogård är, sannolikt är han världens största, minst dubbelt så stor som Greenwood-kyrkogården i New York.
På ena sidan av den breda väg som för genom kyrkogården i hela hans längd får man köpa jord; 22 francs för en trång gravplats, som dock får ligga orörd endast i 10 år, efter vilken tid köpet inte kan förnyas. På andra sidan av samma väg kostar jorden ingenting. Här begravs de fattiga i de s.k. gemensamhetsgravarna, där ända till 50 lik läggs sida vid sida i samma grav.
De hjärtslitande scener man här varje timme får se kan endast den göra sig en föreställning om som av personlig erfarenhet känner lidelsen i den franska karaktären. Kvinnor som förlorat sina barn får kramp, jämrar sig, faller på knä, ropar till Gud, hoppar ned i graven, river av locket på kistan… ja, det är skakande scener som oupphörligen avlöser varandra här på dödens mark.
Egendomligt är det även att se 300 gravar på en gång kastas upp i den nakna jorden. Dessa 300 avlånga gravar, i vilka de flitiga spadarna arbetar och i vilka om en timmes tid 300 döda ska nedsänkas till den eviga vilan, liksom sammansmälta till en vidsträckt mark, på vilken man förbereder tillintetgörelsen i stort.
Och dock är detta ett intet emot vad man blir vittne till på andra sidan vägen med de stora gemensamhetsgravarna. Alla åldrar läggs här sida vid sida i den stora griften, tills denna är fylld till hela sin längd och han kastas igen. Vid gravens kant väntar de fattiga. De har vid kanten satt märken i jorden för att sedermera kunna lägga ned sin pärlkrans på rätt ställe.
Vi står vid sidan av en ung moder som snyftar utan avbrott. Hon har fört sitt barn till den gemensamma graven. Den lilla kistan stod därnere mellan två stora kistor, och vi såg att den gråtande modern inte hade smyckat henne med glaspärlor utan med en bukett av friska rosor. Nu, då jorden rullar ned för männens stora spadar, är det som om något brister inom henne. Den stackars modern faller avsvimmad i sin mans armar.
Men kommer man en sådan afton in i en av de svagt upplysta kyrkorna därute i de stora arbetarförstäderna, är det en sådan moder man här och där ser knäböjande framför en madonnabild. Sitt ”offer” har hon bundit fast vid järngallret framför bilden. Det är ett brinnande 2-sous-ljus. Där – i den mörka kyrkan, upplöst i tårar och fromt knäböjande – ber hon varmt och innerligt för det kära barnet, som en dag försvann i jättekyrkogårdens jord lika spårlöst som en droppe vatten försvinner i det stora havet.
