En redan i telegram omnämnd sorglig händelse, som släckte två människoliv och störde julfriden inom samhället, inträffade här i torsdags afton vid sextiden.
Utåt planteringen vid sjösidan ligger en mycket bred magasinsbyggnad tillhörig garverifabrikören C. A. Grönvall. Intill ena gaveln av magasinet ligger eller rättare sagt låg ett litet envåningshus, tillhörigt samme man och bebott av två familjer, garverigesällen Berggren och arbetaren Anders Pettersson, bägge anställda hos herr Grönvall.
På magasinsloftet var upplagt ett parti spannmål, omkring ett par tusen tunnor riad havre, tillhörig den i år hitflyttade spannmålshandlanden P. Andersson. Detta parti var för stort för loftets bärningsförmåga. Den underliggande bjälken brast, loftet sänkte sig bågformigt och nu blev tryckningen på gaveln för stark. Den rasade ned och hela spannmålspartiet följde efter.
Det nedanför liggande, skröpliga envåningshuset som närmast träffades av raset, tålde inte ett sådant slag. Takstolen krossades, loftet i lägenheten närmast magasinet sjönk ned och hela huset fylldes med spannmål, murbruk och byggnadsspillror, som även hopade sig runt omkring detsamma.
Den lägenhet som ej var närmast magasinet träffades inte så hårt eller så hastigt av raset: dess loft nedtrycktes inte och den där boende Berggrenska familjen kunde därför skynda ut och rädda sig.
Värre gick det med den andra familjen. Dess enda barn, en treårig flicka, blev dock skyndsamt uttagen genom fönstret av Berggren, men mannen Anders Pettersson och hans hustru, bägge mellan 30 och 40 år gamla, hann ej rädda sig utan kvävdes till döds i boningsrummet av den nedstörtande spannmålen, som genast uppfyllde rummet och stängde alla utgångar. Deras räddning skulle kanske varit möjlig om det funnits en utgång direkt från boningsrummet till gatan, men en sådan fanns inte; den enda in- och utgången ledde genom köket och gården, och denna passage stängdes ögonblickligen. Även hela gården fylldes med spannmål.
I följd av braket och bullret skyndade först de närmaste grannarna till stället, och sedan samlades en stor mängd folk.
Räddningsarbetet leddes av brandchefen, kapten E. Nilsson. Efter mer än en timmes arbete med undanröjande av spannmål och spillror påträffades liken i upprätt ställning, alldeles begravda i det nedrasade ämnet.
Under ledning av lasarettsläkaren doktor Eliasson arbetades nu en lång stund med försök att återkalla de flydda livsandarna, men förgäves. Därefter fördes liken till sjukhuset.
Yrkanden om ansvars- och ersättningsskyldighet torde sannolikt följa på den sorgliga händelsen.
