En av Köpenhamns yngre, bekanta grosshandlare, som för inte länge sedan gifte sig och som härigenom fått några, efter vad hans närmaste vänner säger, ovanligt strama tyglar lagda om sin förut mycket glada livsåskådning, fick häromkvällen uppleva ett litet äventyr, vilket säkerligen för lång tid ska inskärpa hos honom den gamla lilla regeln, att man inte ska lura sin hustru.
Han skulle med nattsnälltåget till Berlin i affärsangelägenheter, och att det där också skulle ses lite på den elektriska belysta sidan av livet i den glade staden vid Spree, därom hyste den svartsjuka lilla frun naturligtvis inget tvivel. Men grosshandlaren förstod att lugna henne med löften och genom alla de dyra eder, som blott en misstänkt äkta man kan svära, och inte minst bidrog den öppenhjärtlighet och beredvillighet varmed han för henne öppnade sin plånbok och portmonnä och visade, att nätt och jämt till biljett och de allra nödvändigaste utgifterna för bostad och levnad under de tre till fyra dagar besöket skulle vara.
Den lilla frun log lycklig till avsked, då de gick hemifrån, kysste sin stora, kära man, medan hon slog ner ögonen av bävan och märkte sålunda inte den skalkaktiga glimt, som i ett nu syntes i mannens blick vid tanken på den 500-kronorssedel, som han för att klara sig vid en mer ingående visitering och ut- och invändning av fickorna hade som reservfond för turen gömt innanför fodret på sin hatt.
Det lyckliga paret tillbringade den sista halvtimmen innan tåget gick inne hos Wivel, där de kom i sällskap med några vänner och rätt hastigt fick upp humöret, så att avskedets sista minuter på järnvägsstationen inte verkade alltför tunga.
Grosshandlaren blev installerad i en andraklasskupé, hatten låg i nätet, så att han kunde nå den utan att förändra sin plats vid kupéfönstret, konduktören piper till avgång – en sista handtryckning, en nick till lilla frun på perrongen, och tåget glider långsamt iväg, medan grosshandlarens vänstra hand skyndsamt griper hatten och far granskande under svettremmen in under fodret. Som träffad av en elektrisk stöt tumlar han baka i kupén, stönande: Min hatt! Min hatt! Det är inte min hatt, det är inte min hatt! Och så skrek han ut till den lilla viftande frun på perrongen, skrek, som endast en människa i nöd kan skrika: Den är bortbytt! Min hänger hos Wivels! Jag vill ha´n! Jag vill ha´n!
Men tåget rullar lugnt vidare och hans skrik försvinner i maskinen och hjulens larm.
Dagen därpå kommer ett telegram till en av grosshandlarens vänner med anmodan att gå in till Wivel och ta reda på en hatt med en 500-kronorssedel i. Men hittills har efterforskningarna varit fruktlösa. Den svekfulla äkta mannen sitter på Centralhotellet i Berlin och räknar sina småpengar, medan en orätt ägare färdas av och an i Köpenhamn, kanske utan att ana vad den hatt är värd, som han har på huvudet.
