Min käresta står i ett charkuteri,
Där jämt viktualier finns i parti,
båd edamerostar och herrgårdssmör
och rostbiff så saftig, med blodröd kulör.
Dig käresta älskar jag vilt passionerat.
Mitt känsliga hjärta du grymt har trancherat –
dock mer än allt annat jag älskar hos dej
din underbart ljuva gåsleverpastej!
Du tronar bland syltlök och iskällarlax
från morgonen arla till kvällsupédags;
bland gotländska fårkroppar, rimsaltat fläsk
du ör dig behagligt, blir aldrig grotesk.
Bland benfria sillar och Frankfurterwurstar
mer ståtlig du är än all världens furstar –
Ja, högt jag dig älskar, men icke förty
beundrar jag mera din kalvstek med sky.
Du skär dina skinkor och väger ditt fett.
Så frodig och skön i ditt anletes svett,
du utminuterar ditt lammkött med dill,
du fiskar ur kaggarna Hagbergs ansjovis,
uppå margarin och på smör är ej oviss.
Din åsyn mig lyfter till himmelen zon; –
mer lyftning mig ger dock din gödda kalkon!
Då nätt du fördelar med snövitan hand
en urgammal höna, en segsliten and,
då mjukt blir mitt hjärta som rådjursfilé,
jag darrar och skälver som hjorthornsgelé.
En blick jag så gärna utav dig vill snylta,
där fager du står vid den pressade sylta –
dock mer än allt annat jag håller i pris
din underbart härliga inkokta gris.
