Om forna tiders vansinniga slösare och läckergommar, om folk som drack vin med dyrbara pärlor i och åt talande fåglar och ragu på näktergalstungor, har vi läst redan i skolan och ansåg då detta för höjden av lyx. Men vår tid står obestridligt i detta avseende mycket över forntiden. Några exempel ska visa detta.
En Hamburgerkrösus gick så långt i slöseri att han lät tvätta smultronen med den finaste mandeltvål och lät tillreda salladen med den dyrbaraste hårolja.
Rothschild lät göra sig av havannatobak en cigarr av 2 meters längd och motsvarande tjocklek, och som vägde 38 kilogram. Då den var färdig visade den sig för tung för att kunna rökas av människor. Därför måste en ångmaskin konstrueras, medelst vilken den sedan uppröktes.
En brasiliansk biljonär lät fodra ett svin med en blandning av hackad tryffel och ostron. Då det var tillräckligt fett kastades det levande i sjudhet konjak och kokades i denna. Därpå åt biljonären av hela djuret endast vänstra örat.
Denne överdådige slösare ägde högar av diamanter, som han dagligen grävde i för att ha någon motion. Emellertid kom diamantfylloxeran i hans skatter och han slutade som tiggare.
En nyzeeländsk hövding var en sådan gourmand att han endast ville äta framstående konstnärer och lärda. Sålunda förtärde han så småningom fem målare, en musiker, sju forskare och tre skriftställare. Han dog efter förtärandet av en gammal professor, som var giftig.
En indisk nabob, som drunknade under ett bad i Danziger-guldvatten, förordnade före sin död att bli begraven i en kista av guld; likvagnen skulle dras av tolv svarta lejon och vägen till kyrkogården beströs med äkta pärlor. Arvingarna skulle utan tvivel ha uppfyllt dessa bestämmelser, om den avlidne över huvud lämnat efter sig något.
Alla dessa överträffas dock av engelsmannen Shephead. Denne skrev nämligen två sorgspel, som var värda sina 100 000 pund vardera, men lät inte publicera dem. Manuskriptet till det ena gav han åt sin älskarinna, som inte kunde läsa och därför använde det till papiljotter, och manuskriptet till det andra rev han sönder till fidibusar som han så småningom förbrukade. Men då han hade ett gott minne och befarade att han möjligen i sömnen eller onyktert tillstånd skulle kunna förråda några skönare ställen ur dessa stycken, så hängde han sig och berövade sålunda världen två odödliga mästerverk.
