Det är underligt vad de små människoplantorna, barnen, behöver mycket för att växa sig starka och sunda in i livet.
Ett av de viktigaste villkoren för de smås karaktärsutveckling är jämnårigas sällskap. Ett ensamt barn är något av det sorgligaste man kan se, och de dyrbaraste leksaker i världen kan inte ersätta kamraters glada skratt och upptåg.
En mor må vara aldrig så mycket med sitt barn, må ge akt på dess själsanlag, dess fel och tankeriktning än så ivrigt, hon skall dock aldrig få den rätta uppfattningen av den lillas inre, spirande liv, utan att se barnet leka tillsammans med andra småttingar.
Då först framträder de olika karaktärsdragen skarpt och omutligt, och de intellektuella krafterna prövas omedvetet, fantasi och tankeförmåga sätts igång.
En stor leker för barnet och ger det, om än ofrivilligt, av sitt allvar och sin erfarenhet. De små är jämställda, de leker med varandra och den tävlan som även där förr eller senare gör sig gällande, är av obestridlig nytta.
När “en tant” ska roa ett barn sätter hon det oftast i knäet och berättar en eller annan vidunderlig saga, som i nio fall av tio är alldeles för inkrånglad hjärnmat för den lille.
Sagor kan ha sitt värde men det fordras en extrem omsorg vid valet av dem, och de som fabriceras för att få “den lilla ungen att sitta stilla”, är i allmänhet förkastliga.
Barn, odygd, lek och ras hör samman. Och den bästa kraftmätaren på ett barns intelligens är det bidrag det kan göra i en lek med jämnåriga. Då först blir barnet fullt naturligt. Det är för övrigt så logiskt; vid alla andra åldrar i livet söker vi ju dem som inte har för många år över eller under oss.
Jag har hört en och annan mor säga: “Min lilla flicka (eller gosse) leker helst ensam”. Det har sagts med en viss stolthet, underligt nog, liksom ett annat moderligt yttrande; “Jag är mitt barns enda lekkamrat!”
Dessa skeva begrepp i uppfostran kan inte nog allvarligt påpekas och beivras, eftersom de går igen som sorgliga konsekvenser även sedan barnet blivit vuxet. Skygghet, inbundenhet och misstro alstras tillräckligt ofta av detta främlingskap med människor.
De små lekkamraterna representerar fruktträdet Gott och Ont och det växer fram många tankar och föreställningar under lekens joller, som en stor aldrig kan förmedla på samma enkla, barnsliga sätt.
Det barn som ständigt är med äldre blir på en gång brådmoget och dvärgartat; brådmoget därför att det lär sig tänka och tala som de stora; dvärgartat i den mening att dess själsliv saknar sund, naturlig utveckling. Det friska och ursprungliga förpuppas och fjärilen, livsglädjen, förtorkar i sin hylsa.
Nej, låt barnet vara barn och ge det vad dess ålder tillhör. Endast så fostras en kraftig, varmhjärtad och sanningskär ätt. Vaka över detta lilla fröet, se till att den spirande plantan har luft och sol och näring nog, och låt den växa sig härdad och stark för himlens vindar, men sköt om den så, att det inte kommer mask i roten och att den inte bryts i förtid.
