Från Amerika kommer nu den underrättelsen, att där gjorts en uppfinning som avser att bjuda på musik, direkt ”framställd” ur elektricitet. Uppfinnarens namn är Thaddeus Cahill, och instrumentet kallas ”dynamofon”.
Det är inte ljudvågor som frambringas, utan elektriska vågor, alstrade i små växelströmsgeneratorer, en för varje grundton, motsvarande en flöjtton, i de fem oktaverna. Som bekant beror de olika instrumentens klangfärg och egenart på för var och en av dem till antal, läge och styrka olika övertoner, vilka blandar sig med grundtonen. Genom att noggrant ta reda på detta kan tonen eftergöras utan musikaliskt instrument i en elektrisk ström för att sedan omsättas i ljud, och man har i sin hand att åstadkomma även andra klangfärger än de befintliga musikinstrumenten bjuder på, varjämte man får en absolut och oföränderlig stämning.
Det är utomordentligt starka, rena och välljudande toner som strömmar ut från hörlurarna, inkopplad i ledningarna från en sådan musikstation som inte har ett spår av fonografens störande biljud. Vid konserter används ljudtrattar, dolda i blomstergrupper och ornament.
Den konsertsal som nyligen anordnades i New York för ändamålet var 16×26 meter i fyrkant och försedd med åtta mottagningstelefoner, vilket antal visade sig fullt tillräckligt att framkalla den starkaste orkestereffekt.
Operatören sköter det hela genom ”spel” på en klaviatur till de strömalstrande apparaterna och avhör själv i en lur resultatet av sina kompositioner.
För närvarande lämpar sig uppfinningen bäst för distribuering från en centralstation till stora mottagare som hotell, kaféer etc, men bolaget utlovar även ett instrument till hemmets bruk till ett pris motsvarande ett gott pianos.
Den nu byggda centralstationen i New York har kostat 200 000 dollars, dess maskiner väger tillsammans 200 ton, dess röstresurstavla innehåller nära 2000 strömbrytare.
Hur många år ska det dröja innan vi får dylika konserter i Sverige.
